Krutträsk

     

Från byarnas närmare 200-åriga historia

Det  första nybygget  i Krutträsk är från 1828 då Margreta Sophia Mårtensdotter och hennes blivande make Niccolaus (Nils Jans´) Sorsén Johansson insynade Grundträsk en mil utanför Sorsele. Enligt familjehistorien bodde de nygifta under en gran första sommaren medan de röjde mark och timrade hus. Mor Gretas kusin Petrus Laestadius gjorde under många år ”visitationsresor” i Norrlands inland sedan han förordnats som visitator i lappmarksförsamlingarna 1832. ​Under en av resorna passerade Petrus Laestadius Grundträsk (Krutträsk) och hälsade på sin kusin. Av Laestadius journaler framgår att familjerna i inlandet levde ganska väl på vad naturen gav. Viktiga ingredienser i kosten var bröd av odlat korn och fisk (löja, gädda och abborre). Det gick nog inte någon fysisk nöd på Mor Greta och Niccolaus under de första åren även om marken Mor Greta och Niccolaus valt ut var stenig. Men den låg mellan sjöar där det fanns gott om fisk. Historien förtäljer att familjerna klarade sig ganska väl t.o.m. under missväxtåret 1867-1868 en tid när många i Sorsele kommun svalt ihjäl eller fick obotliga skador av nöden som följde.

Nybygget i Abmoberg insynades 1836 av Thomas Nilsson Abmo och Stina Jonsdotter. Av Thomas Nilssons söner flyttade den ene till Antas och medan den äldste stannade i Abmoberg. ​

DSC00488.JPG

Foto: Fransson, B

De första 100 åren byggde livet i byarna på självhushåll. Gemensamma anläggningar anlades och alla hjälptes åt att underhålla dem. En gemensam kornkvarn byggdes i dammen i Abmoträsket (anlagd av Niccolaus Johansson) och en gemensam spånhyvel etablerades vid dammen i Njallajaure (av Anders Nilsson). Båda dessa anläggningar är idag borta men spår av dem finns i dammarna.

DSC00491-2.JPG

Resterna av spåhyveln i Njallajaure. Foto: Fransson, B

Väg till Sorsele

När landsvägen mellan Lycksele och Sorsele byggdes 1879-1884 var Niccolaus och Mor Gretas son Anders Nilsson från Krutträsk en av de sex gruppledare som svarade för arbetet. Väg till Krutträsk och Abmoberg fick man vänta på tills 1930-talet.

20-talet en storhetstid?

Sett i ett nationellt perspektiv var befolkningen som bodde runt sjöarna Krutträsket / Njallajaure / Grundträsket / Abmoträsket välbeställda. Medan folk i städerna svalt under första världskriget (1914-1918) hade befolkningen i Krutträsk, Abmoberg och Antas alltid mat på bordet även om den mestadels bestod av gravad löja och mandelpotatis vintertid och eller fäsk abborre och potatis under sommaren. Men man hade så att man redde sig. Den ene sonen till förste nybyggaren i Abmoberg, dvs. Tomas Thomasson tog upp en fäbod för att dryga ut betet. Under sommaren släpptes djuren på bete med enda tillsyn av en ung pojke, en getare (se A Bilares minnen). I Krutträsk fortsatte man också med att dika ut och anlägga mer åker. Under första världskriget plockade kvinnorna i Krutträsk och Antas blåbär och lingon och sålde till kriskommissionerna som ordnade inköpsresor i Norrlands inland. För de pengar som arbetet inbringade kunde de köpa sig en cykel eller nya köpekläder.

Tilda-o-Selma-Ekman.png

Foto: Systrarna Tilda Ekman och Selma Björkman döttrar till Jonas och Augusta Karlsson i Antasstugan. Om systrarna plockat bär för att finansiera inköp av cyklar förtäljer inte historien. Foto: Gustav Lundgren, 1917, Vbm

Intryck utifrån kom till att börja med via "hörsägen". Sedan vägen byggts och Inlandsbanan drogs förbi byn 1928-1933 påverkades förhållandena mycket, framförallt från socio-kulturell synpunkt (se A Bilares minnen). När byn fått post och telefon blev nyhetsspridningen snabbare och direkt.

Ett antal personer som passerade byarna har lämnat bidrag. Samerna från nuvarande Grans sameby hade sina flyttvägar på de stora sjöarna Krutträsket och Abmoträsket. De brukade alltid stanna i byn några nätter för att vila upp. Först inpå mitten av 1960 talet upphörde flytten och renarna började fraktas med lastbilar.

När samerna i Norrbotten tvingades flytta efter gränsjusteringen mot Norge fick samen Anders Bartolomeus Gran (1851-08-24—1937-01-16) och hans hustru Anna Kristina Gran köpa en tomt vid Abmoträsket av Johan August Andersson i Krutträsk. Familjen Gran fick också köpa ett gammalt timmerhus som ska ha varit Mor Greta och Niccolaus undantagsstuga som flyttades till tomten vid träsket. Tyvärr är huset renoverat så mycket idag att ev. spår av de första ägarna är borta.

Om paret Gran berättar Axel Bilare att när rallarna kom till byn hamnade Grans i korselden mellan det gamla levnadssättet och moderna hygieniska normer influerade av strävan att reducera folksjukdomen TBC. Axel Bilare berättar:

”Kärringarna slutade att snyta och torka tårarna i förklädes-snibben, en vit näsduk placerades i fickan. Det hände väl när ingen såg på att de återgick till de gamla vanorna. Det var ett gammalt samepar, som hette Gran. De hade haft sex barn, som alla dött i lungsot. På äldre dar hade de övergett renskötseln och byggt sig en liten stuga på en tomt de köpt av min far. Nu hade de en ko och en get. Mycket sparsamma var de och sålde sin mjölk för 25 öre litern till ett lag rallare. Grans hustru, Anna, brukade berätta sitt tragiska livsöde för alla hon träffade, så ock för den rallare, som var i tur att hämta mjölken. En oturskväll råkade bli hennes sista som mjölkleverantör till rallarlaget. Anders Bartolomeus Grans hustru berättade, och tårarna trillade i rikliga mängder nedför kinderna. Ömsom torkade hon ögonen och ömsom torkade hon mjölkkrukan med samma handduk, medan rallaren förundrat hörde på hur hon snyftade och snörvlande tröstade sig med att hon en gång efter detta jordiska livet skulle få förena sig med sina barn.”

Många myndighetspersoner kom att vistas kortare eller längre tid i byarna under tiden när infrastrukturen byggdes ut. Andra besökare var "vinddrivna existenser" som passerade byarna på jakt efter uppehälle och arbete. Inte sällan lämnade de något efter sig som tack för mat och uppehälle. Denna vackra trådkorg är en sådan "betalning".

Image0001

En trådkorg ... eller ett litet konstverk? Foto: Fransson, B

Kommunikationer

Trots att Krutträsk låg nära Sorsele var det obygd. Bilväg från Lycksele till Sorsele byggdes som tidigare nämnts 1879-1884 bl.a. under medverkan av Anders Nilsson (se ovan). Bilväg från Krutträsk till Sorsele byggdes först under slutet av 1930-talet. Antas och Abmoberg låg nära stora vägen till Sorsele och fick därför bra kommunikationer redan i slutet av 1800-talet.

Långt in på 1900-talet var August Andersson en s.k. snallare dvs. en person som hämtade varor hos grosshandlarna vid kusten med häst. Varorna kördes till handelsbodar inåt landet. Ofta körde snallarna med ett 20-tal hästar i kolonn, det var en farofylld tur om minst 20 mil enkel resa i hårt klimat med risk för överfall. Till Bastuträsk kom godset med Stambanan. Denna trafik upphörde när landsvägen förbättrades och biltrafik kom igång. Sedan Inlandsbanan byggts användes den också i godstrafiken. Byn fick persontrafik när anhalter med vändtavla anlades vid Inlandsbanan 1929 (vändtavlan öppnades officiellt i Antas och Krutträsk 1929) och stängdes på 1950-talet.

Bilväg till Krutträsk ska enligt uppgift ha blivit klar 1937-1940. Telefonlinje öppnades till byn xxxx. Linjen hölls öppen mellan vissa klockslag. Vid akuta behov fick man väcka växeltelefonisten Betty Nilsson för att kunna ringa. Efter Betty Nilssons död 1945 övertogs uppgiften av hennes svägerska, Dagmar Nilsson. Telefonen automatiserades 1972. Idag har byn mobil förbindelse och bredbandsuppkoppling genom masten på Krutberget. När postväsendet byggdes ut fick hushållen i Krutträsk gemensam postväska. Ansvarig för posten var Hulda och Emil Andersson. 1979 upphörde systemet med kollektiv postväska och varje hushåll fick en egen väska. Brevlådor fick man först i mitten av 1990 talet men vid den tidpunkten hade Postverket upphört med daglig postbefordran.

Arbetsmarknad

De flesta familjer klarade sig väl under depressionen på 30-talet tack vare den sysselsättning som bygget av Inlandsbanan och bilvägen till byn gav. Detta bidrog till att Krutträskborna klarade de värsta krisåren.

Harald-Rubert-o-Alexander.png

Bröderna Harald och Rubert Nilsson samt Alexander Lestander vid vägbygge. Foto: Harald Österberg, Vbm

Skolan i Krutträsk

Det var svårt att få formell utbildning om man bodde i Krutträsk. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fick barnen i byn skolundervisning i bagarstugan hos August och Sara Andersson (se bild).

bagarstugan-TLC-behandlad-v4-5.jpg

Bagarstugan i Krutträsk som under många år var skollokal för byns barn.

Foto: Okänd

Undervisningen varade i tre terminer. Det var praxis i glesbygdskommuner på den tiden. I Krutträsk skötte lärarinnan Karin Bergström undervisningen i bagarstugan som ställts i ordning för uppgiften. Också praxis i glesbygdskommuner som Sorsele var att bagarstugorna fick utgöra skollokal. Skolbarnens farfar, Anders Nilsson, hade snickrat en skolbänk.

I övrigt la man renskinn på golvet för att minska draget i den illa isolerade bagarstugan samtidigt som man eldade i baku-ugnen. Lärarinnan hade med sig sex av sina egna barn till Krutträsk så mat och husrum uppläts också till dom, troligen i stora huset som hade en sal om de nu inte bodde i bagarstugan också. Undervisningen i bagarstugan pågick fram till 1922 när skolfröken med familj emigrerade till Kanada. Då stängdes skolan ned.

Min mor Signe Fransson, som beundrade sin första och enda skolfröken, brukade undra över hur det gick för henne sedan, när hon emigrerat till Kanada. Lärarinnan var Karin, eller Kajsa Albertina Johansson, född i Roptokheden och bosatt i Staggträsk. Hon emigrerade vid 52-års ålder, med maken Johan August Bergström och sex av barnen från Staggträsk till Alberta, Kanada 1922. Två av deras söner hade åkte i förväg 1920. Ett år efter emigrationen kom maken tillbaks till Sverige, svårt sjuk i cancer och avled i Staggträsk i september 1923.

Vi vet inte om Karin Bergstrom som hon kallade sig fortsatte att lära barn läsa, skriva och räkna i det nya landet eller hur gick det för alla barnen i det nya landet, de som blivit faderlösa vid så unga år. De två som emigrerade 1920 var 18 och 20 år när de reste som ”förtrupp”. De sex som for med föräldrarna var 24, 18, 16, 14, 12 och 8 när de reste 1922.

Karin-Bergstroem-o-barn.jpg

Ovan har en av Karin Bergströms klasser (inkl. hennes egna barn) fångats på bild. Foto: Okänd.

Konsekvensen av hur folkskolereformen hanterades av inlandskommunerna var att barn födda i slutet av 1800-talet eller i början av 1900 talet i byar som Krutträsk trots att folkskolestadgan varit i kraft i mer än 50 år endast fick tre terminers undervisning. Sedan skolan lagts ner i Krutträsk gick barnen från Krutträsk i skola i Aha. Sedan skolan i Aha drogs in fick eleverna från Krutträsk bo på Arbetsstugan eller på skolhemmet i Sorsele. När vägen till byn blev klar 1938 fick byn skolskjuts och barnen kunde bo hemma t.o.m. åk 7. De barn från Krutträsk som ville studera vidare i realskolan måste bo inackorderade i Sorsele ända tills 1962 när Sorsele kommun fick grundskola och alla barn fick skolskjuts och kunde bo hemma.

Handel och Industri

De första bosättarna levde av vad gårdarna gav i form av kött, mjölk, korn och potatis. Under slutet av 1800-talet började penningekonomin göra sitt inträde på allvar. August Andersson (Mor Gretas barnbarn) var "snallare" som i många år svarade för att hämta varor i Bastuträsk till handlarna i Sorsele (se ovan). När Inlandsbanan byggts och vägnätet förbättrats upphörde transporterna.

Snallare-JA-Andersson.jpg

Snallaren med häst, vagn och mottagningskommitté. Från vänster Erling Rådahl, Jonas Byström, Sigvard Byström, Nicke Renman, Alma Andersson, Johan August Byström, Selma Andersson, Albert Johansson, August Linder ev. Karl Linder, Albert Byström, Charlotta Andersson, Alma Johansson, August Andersson, Elof Johansson, Rubert Byström, Oskar Linder och Agda Byström. Foto: VBM

I början av 1900-talet kom skogsarbetet i gång i full skala. De som hade häst kontrakterades av Domänverket (statligt företag som ägde mesta skogen) för avverkning. Den som svarade för avverkningen anställde sedan män för att hjälpa till att dra fram virke eller för att hugga. Om avverkningen låg långt bort kontrakterades också en kocka för att svara för mat till mannarna.

Under senare delen av 1930-talet etablerade Johan Fransson och Elof Johansson en mobil gårdssåg i Krutträsk. Verksamheten var i drift ända in på 1950-talet men den ekonomiska grunden för den upphörde när Domänverket (statligt skogsföretag) etablerade en såg vid Abmoträsket (i det som idag kallas Antas). Johan Fransson och Elof Johansson sålde då sågen till ett företag i Jokkmokk.

Johan Fransson vid den mobila sågen. Foto: Okänd

​​

Domänverkets såg i Antas kompletteradesmed en produktionslinje  för tillverkning av hästkojor. Marknads- och omvärldsanalysen som denna etablering grundades på måste ha haft vissa brister då användningen av hästar i skogsbruket sedan länge höll på att fasas ut.

Antaskoja.jpg

Foto: B. Fransson. Ett industriminne från Antassågen.

Inte förvånande upphörde produktionen vid Antassågen kort efter produktionsstart. Då konstaterades att Antassågen aldrig varit lönsam. Ur samhällsekonomiskt perspektiv gav dock produktionen sysselsättning för många familjer i bygden under ett par årtionden.