Krutträsk

     

Anders Nilsson

av Barbro Fransson

     Anders2-Nilssons-loge.jpg

​Anders Nilssons loge vid Hembygdsmuseet, Näset i Sorsele. Foto: B Fransson.

Anders Nilsson (1841-1925) var Mor Greta och Nils åttonde barn. Anders delade inte moderns intresse för andliga frågor utan kom i stället att ägna sin kraft åt byggnation och möbelsnickeri. Han var timmerman, snickare, smed och båtbyggare. Men han var också en entreprenör som fullgjorde andra uppgifter i samhället.

Sorselevägen

När landsvägen mellan Lycksele och Sorsele byggdes 1879-1884 var Anders Nilsson en av arbetsledarna som tillsammans med fem andra män svarade för en viss sträcka av vägen. Varje arbetsledare hade män och kvinnor anställda som med "handkraft" svarade för jobbet.[1]. Motivet till Anders Nilssons engagemang var att Sorsele drabbades av svält som följde av naturkatastrofen 1867-1869. 1867 låg snön tjock och isarna hade inte smält vid midsommartid. Ingen hjälp kunde då nå fram i tid och undsätta kommuninvånarna som svalt och i många fall gick en för tidig död till mötes. Mor Greta, Anders Nilssons mor ska ha upprörts över de fattiga, hungriga och desperata människor som drog runt efter vintervägarna tiggandes och letandes efter något att äta.

Sedan statsbidrag beviljats till vägen åtog sig samhällsbyggare som Anders Nilsson samt hemmansägarna Jonas Persson i Sandsjön och Gustaf Ersson i Kraddsele, nämndemannen och landstingsmannen Gustaf Öhrnell i Örnäs, nämndemannen Johan Olof Alenius i Blattnicksele och kronojägaren Jöns Åslin i Jönsarbo att som arbetsledare svara för var sin del av sträckan mellan Sorsele och Lycksele. Anders Nilsson var 38 år när arbetet påbörjades och det pågick i 5 år. Vi vet inte om han alls sett en riktig väg tidigare men förmodligen hade han varit till Umeå någon gång.

Uppgifterna om vägbygget härrör från Hilmar Zetterbergs uppsats "När landsvägen till Sorsele byggdes" (Vbm skrift 1953). Vid utvärdering av byggets kostnader konstaterades att bygget gett ett överskott. Det blev till och med så mycket medel över av statsbidraget, att en bro kunde byggas över Vindelälven i Sorsele (bron mellan Holmen och Backen) i stället för som föreslagits att endast ha en färja.

Sorseleborna kan därför tacka dessa sex män för deras effektiva "management" och alla de namnlösa arbetare som slet för 1,20 resp. 1,60 per dag och möjliggjorde byggandet av en bro.

Vägen till Sorsele kom i grunden att förändra livet i Sorsele. Från och med 1884 kunde befolkningen i centrala Sorsele undsättas vid nödsituationer. Sedan skulle det ta många år, 53 år närmare bestämt, innan Krutträsk fick en väg som man kunde köra buss eller bil på.

​Bostadshus och andra byggnader

Långt in på 1940-talet fanns alla vackra Västerbottensgårdar som Anders Nilsson timrat kvar i Krutträsk. En av dom var sonen Johan August och Saras första hem. Den gården sattes upp i slutet av 1800-talet troligen 1895-96 och revs i slutet av 1940-talet.

barbro minst

August och Sara Anderssons Västerbottensgård i Krutträsk. På bilden barnbarnet

Gun (gift Nygren), sonen Sigvard Boltenius samt döttrarna Signe (gift Fransson) och Agnes (gift Fransson-Högbom). Foto: Okänd.

​Av de tre vackra Västerbottensgårdar som fanns i Krutträsk finns bara resterna av

en gård kvar, den som Anders (ev. Nicke) byggde åt Harald och Betty Nilsson. Den gården ägs nu av Anders och Mona-Lisa Grundström. ​

Att Västerbottensgårdarna revs under 1930-1950-talet har, efter vad ägarna till husen

uppgett för mig, sin grund i den tidens lånebestämmelser. För att få statliga lån till att installera vatten och avlopp var man skyldig att riva det gamla huset. Om denna tolkning av lånebestämmelserna var ett "lokalt påhitt" eller verkligen fanns i bostadsmyndigheternas bestämmelser har inte kunnat verifieras. Men det förefaller som om de lokala myndigheterna i vart fall trodde att man med dessa åtgärder skulle eliminera tbc som var den tidens folksjukdom. Vi känner igen det sanitära argumentet, det återkommer några decennier senare när våra stadskärnor rivs. Också då väger det sanitära motivet tungt (vid sidan av framkomlighet). Så det sanitära motivet fick ursäkta att Anders Nilsson bostadsskatt blev spisved under senare delen av 40-talet.

Många sörjde att Västerbottensgården som Sara och August hade försvann. En återkommande kommentar under min uppväxt var "jo, man kunde bygga förr". "Halvhusen" eller "Spånlådorna" som många kallade funktionalisternas skapelser var (är) inte i allas smak. Men man fann sig för man behövde vatten och avlopp. Särskilt för kvinnorna hägrade möjligheten att få wc, badrum och tvättstuga. Att tvätta kläder och linne åt stora familjer vid sjön vinter och sommar var både betungande och hälsovådligt. Den verkliga utmaningen var dessutom att hålla familjen ren under vintern. Men man värmde vatten i ladugården och barn och vuxna badade i tunnor. Vår, sommar och höst sköttes personlig hygien vid sjön (man blev goda simmare i Krutträsk). Kravet på rivning mötte därför inget motstånd från kvinnorna. Att husen skulle ha kunnat moderniseras kom först på 60-70-talet upp som handlingsalternativ.

Journalisten och författaren Ludvig (Ludde) Nordström var en av dem som drev på rivning av allt gammalt. I debattboken Lort-Sverige som utkom 1939 refererar han ett möte med en provinsialläkare i Västerbotten. "Och min första fråga, när jag sitter i en doktorsbostad långt uppe i landet, på en höjd som överblickar en majestätisk dal, i vars botten en kraftig älv forsar fram, rör helt naturligt denna bebyggelsens grundkaraktär och nutida tillstånd, naturligtvis främst ur hygienisk synpunkt.

- Man kan säga, att dessa bostäder icke är dåliga. Dom är gammelmodiga, men solida, blir doktorns svar.

- Vill man kanske rentav bibehålla dom, som dom är?

- Nej det vill man rakt inte. Man vill modernisera.

- Och varför?

- Ja, hur det är, så passar dom ju mindre och mindre för moderna förhållanden."

Ironin i myndigheternas tolkning av lånebestämmelserna var att tuberkulos som man försökte eliminera det sprids genom luften från människa till människa. Den som har tbc i lungorna och tuberkelbakterier i sina upphostningar kan sprida bakterierna. Om en person med lung-tbc som har tuberkelbakterier i sina upphostningar hostar eller nyser sprids små droppar som innehåller tuberkelbakterier. Dropparna håller sig svävande i luften en stund och kan då andas in av andra personer som får ner dem i lungorna. När dropparna landat på golvet binder de sig med damm eller golvytan och är inte längre smittsamma. Man riskerar alltså inte att bli smittad genom att vara i ett rum där en tbc-sjuk tidigare har vistats. Så åtgärden "rivningstvång" var helt verkningslös. Tilläggas bör att ingen i August Anderssons familj var drabbad av tbc, varken före eller efter att Västerbottensgården revs.

Hur gick det då? Fick man modern utrustning som vattenklosett, badrum, vatten och avlopp. Nej! När Sara och August skulle gräva befanns att vägen till huset (700 m lång) inte var tillräckligt stabil för de maskiner som skulle borra brunn och gräva avlopp. Först på 1990-talet byggdes en väg som klarade belastning av brunnsborrningsutrustning och grävskopor. Men då hade August och Sara varit döda i 30 år och huset stått tomt i 20 år.

Kruttraesk-1_26.png

Halva Västerbottensgården hos August och Sara Andersson är riven och ett nytt hus byggt (bilden från 1950). Foto: Vbm databas där Nilsson felaktigt anges som ägare till detta hus.

En del av Anders Nilssons husskatt finns kvar bl.a. den loge som han timrat åt August och Sara Nilsson som såldes av Johan Fransson till kommunen står vid Hembygdsmuseet, Näset i Sorsele (se bild längst upp på sidan).

Anders Nilsson en möbelsnickare med drag av Shaker

När Anders Nilssons tillverkade möbler var han sparsmakad. Hans stil känns tidlös med ren design och avvägd form. Eftersom han verkade under en period när man fick tillgång till redskap av allt bättre kvalitet (han var född 1841 och avled 1925) återspeglas detta i de möbler som finns kvar. Till museet i Sorsele har en vagga och en skolbänk som Anders Nilsson tillverkat donerats av fam. Bilare resp. barnbarnen till A Nilsson.

Vagga-anders-nilsson-2.jpg

Vagga tillverkad av Anders Nilsson. Foto: Gunnarsson, E .

Andra möbler som Anders Nilsson tillverkat finns bevarade hos privatpersoner. Här visar vi ett urval.

Anders Nilssons "kánntór"

Anders Nilsson lät aldrig smycka skåpen med måleri. I stället gjorde han en

 "utskärning" i träet längs upp. Detta "praktskåp" var ursprunglig placerat väggfast i köket i Västerbottensgården hos sonen Johan August Andersson och Sara. Inne i skåpet var pinnar uppsatta där mjölk- och gräddtråg hängdes. När hushållet övergick till porslin sattes hyllor in någon gång på 1910-talet. Tyvärr är dörrarna i skåpet skadade, de hade använts till att rensa fisk på! Målningen är original. Detta skåp dateras till 1890-talet. Flera skåp med liknande utsmyckning  finns enligt uppgift i kommunen (?) bl.a. en hörnversion.

Foto: Anders Nilssons "kánntór".

ESS_PasteBitmap00031.png

Från 1890-talet kommer denna barnsäng/utdragssoffa.

soffa_edited-2.JPG

Foto: Barnsäng (liten soffa)

De bord som finns kvar efter Anders Nilsson har alla samma höjd och bredd. De kan därmed ställas samman till långbord (vilket gjordes vid bröllop och gravöl). Ovan matbord / bakbord (uppgifter om tillverkningstid saknas).

Image0005

Köksmöbel - troligen 1910-tal. Målningarna är av långt senare datum.

Källor (1) Hilmar Zetterbergs uppsats "När landsvägen till Sorsele byggdes", Vbm skrift 1953.