Krutträsk
     

Mor Gretas efterlämnade uppenbarelser

Denna text är en avskrift av originalet som vid tidpunkten för avskrift fanns i Härnösands stiftsbibliotek. Originalet ska numera finnas i Riksarkivet. Texten är inte granskad mot originalet. När manuskriptet digitaliserades korrigerades några uppenbara stavfel.

​Till den gunstige läsaren

av Margareta Sophia Mårtensdotter Johansson Sorsén

​Allom kalladom och utkoradom, som här och där i världen företrädd äro, önskas barmhärtighet, nåde och frid av Gud Fader genom vår Herre Jesum Kristum i den heliga Andas delaktighet; Amen.

​Innan jag företager att skriva om de uppenbarelser, som mig förekommit, föranlåtes jag genom Guds bistånd framställa en kort målning av min kallelse och nådiga förande av Gud på livsens väg. ​

Jag var i 15 år en munnekristen eller ibland de så kallade fem fåvitska jungfrur och trodde mig vara en rätt kristen, och även prisades jag av andra därföre. Men vad hände? Gud lade på mig en svår sjukdom så jag trodde, det jag skulle dö. Då var jag rådlös om min själ och tvivlade vart hon skulle komma; men när Gud gav mig igen hälsan, så gav han mig håg och lust att läsa och betrakta Guds ord, varigenom jag förnam, att jag ej skulle vara en rätt kristen; ty ordet övertygade mig, och erfarenheten vittnade detsamma, att jag aldrig genomgått den första bättringen. Men jag stod ännu på min förra helighet och gav icke Gud rätt i sin dom, att jag var i otro.

Men vi hade en lapppiga, som tjänte hos oss; hon blev ånyo väckt, och Gud sände sin anda i hennes hjärta; hon predikade väldeliga, och hon sade mig de synder, som jag icke visste utav och dem ej heller någon människa tillförne erinrat mig om, varigenom jag förmärkte, att det var Gud, som talade genom henne. Så fick jag stygn i mitt hjärta, ängslan i min själ och trängsel i mitt bröst, ty mitt samvete började bliva väckt ur sin sömn. När jag då med allvar tänkte på hur illa jag levat, då började hjärtat i mig slå och blev med ångest bedövat. ​

Natten därpå var den 29 februari 1836, ungefär 15 veckor sedan jag med större allvare började söka själens sanna upplysning och hade längtan och åtrå till Guds ord, lade jag mig till sängs och trodde mig få sova, och den bönen fortfor beständigt: Skapa i mig, o Gud, ett rent hjärta etc. ​

Men hjärtat slog så hårt i mitt bröst, att jag icke kunde somna. Så bildade i min själ, att jag var en helvetets eldbrand. Då förekom det mig, att Kristus hade ryckt mig såsom en brand ur elden, men likväl förskräckt, så att jag uppstod av sängen och sade till förenämnda lappiga: Jag menar, att jag ej varit rätt. Då stillades det, och det blev litet bättre, men likväl ingen sömn, ty hjärtat slog hårt i mitt bröst, och när jag igen lade mina ögon stod mitt förskräckliga syndaregister alltid för mig; men jag erhöll likväl någon tröst, ty djävulen söker alltid att trösta människan i otid. Jag levde någorlunda dagen därpå, men jag igen lade mina ögon, så hörde jag ett förskräckligt stort dunder, som liknade Sinai dunder, vilket omtalas i 2:a Mos. boks 19:16. Då blev jag förskräckt, att jag satte mig upp i sängen och tog psalmboken och läste en psalm no 377, och sedan tog jag Lutheri postilla och läste däri tills mot morgonen varpå jag lade mig men hörde åter det förr omnämnda dundret; då trodde jag, att det var Guds andas väckelse och lagens förskräckande dunder, ty jag hade icke ännu givit Gud rätt i sin dom, att jag hade levat i otro, vilken dom mången, ja tyvärr alltför många hindra; ty när människan får erfara någon förlägenhet över sina synder, tror hon sig hava genomgått en sann bättring.​

Den tro och den tröst jag härtills haft och bekommit var alltsammans falskt, ty djävulen kommer alltid i förstone med söta trösteliga ord, som kan ses av Lutheri Kyrko Postilla första bandet under no 39, 3, 4, 5, 6, 7, 8 §§, och jag stod ännu på min helighet. Men 3:e dagen då kvaldes jag svårligen, så att jag förmådde näppeligen förrätta mina nödvändigaste hussysslor; då tog jag mig för att läsa predikan på nyårsdagen no 125, och där jag satt slog Gud mig med sin lags stora hammare, så att jag blev likasom i ett rökdamm och kände med min naturliga lukt idel eld och svavel, som betecknade, att jag stod på branten av helvetet, varav förorsakades en sådan lukt; och var avklädd all falsk förtröstan och fann mig fullkomligt vara en sådan, som 10, 12, 13:e psalmen i Gamla Sions sånger utvisa och Lutheri förklaring över Episteln till de Galater 2:a kap. 75 och 76§§. ​

Då blev jag så förskräckt, att jag nästan neddignade till jorden. Därpå ropade jag med hög röst: Jag haver vandra i otro, varför Gud sände sin heliga anda med de trösterika evangeliaorden: Si Guds lamm, som borttager världens synder, Joh. 16 (förf. anm. bör vara Joh. 1:29). Men jag hade likväl ont i mitt hjärta och min själ, så att jag icke förmådde gråta, men dess orden voro alltid för mig: Si Guds lamm...

Under den 3:e natten hade jag den allra svåraste kampen; hjärtat slog så hårt i mitt bröst, att jag ej ände annat än att bröstet skulle gå sönder; min kropp kolnade, och mitt anlete bleknade, så att jag tänkte, att jag skulle dö. Därpå somnade jag en timme eller två, ty jag hade varken sovit eller ätit på 3 dygn. När jag då vaknade, var jag så matt, att jag icke förmådde taga boken att läsa. Då tänkte jag: Herre Gud, vad nöd: Nu behöver jag Guds ord och har ingen som förkunnar det för mig. Ty min man var borta. Då var jag såsom Moses vid Röda havet, så att jag knappt förmådde knysta eller sucka; eller och såsom Israels barn, när de undfingo lagen, varom kan läsas i Lutheri förklaring över Epistel till de Galater 4 kap. 118 §, varigenom jag fick en viss tillförsikt till Gud i Kristo, så att jag blev understundom så glad, att jag liksom hade varit i himmelen. ​

Då fick jag erfara vad Luther säger: en försmak av den himmelska glädjen. Då förnam jag i sanning, att otron är den största synd, ty allt vad som icke går av tron, det är synd, och så blev köttens ondska dödad, så att jag blev ett nytt kreatur och fick en innerlig kärlek till min Frälsare och även till mina medmänniskor, varom vidare kan läsas i Gamla Sions Sånger no 115; 12 och följande verser, och fick jag en ny tunga och ett nytt liv och hade en innerlig önskan och åtrå, att alla människor måtte frälsta varda och till sanningens kunskap komma. ​

Vid slutet av mars månad vart mig givet ett tecken i mitt bröst och en besynnerlig andans drift, att jag ej kunde underlåta att med stillatigande vara hemma, utan jag måste ut och förkunnat, ty jag kunde icke emotstå Herrans hand. Jag hade ingen ro varken natt eller dag, icke heller kunde jag förtära dagligt bröd för den andans drift, som var inom mig. Då reste jag till kyrkan påskahögtiden; under vägen sjöng jag: Yttersta dagen rätt fröjdefull bliver, Nya Sions sånger no 103; därefter blev jag så glad, och när jag hörde kyrkoklockorna, önskade jag för min del, att det hade varit domsbasunder, men för världens skull ville jag det icke, förty jag såg i vilket gruveligt tillstånd människorna voro stadda. ​

Den första straffpredikan jag skulle förkunna var den, att kvinnorna gingo med ohöljda huvuden, varom läses i Pauli 1:a brev till de korinter 11:e kap. och är en skökodräkt, som kan ses av 4:e Mosebok 5 kap. 18 v., och även straffa dem för det de hade kammar; och så gick jag ifrån det ena huset till det andra och förmanade dem till bättring och att de skulle låta Gud med sitt ord och sin ande föra sig ifrån mörkret till ljuset och ifrån satans makt till Gud, annars skulle det aldrig i evighet gå väl för deras arma själar, och även talade med alla som jag träffade, ty det lättnade i mitt bröst, när jag fick uttala vad mig ingivet var att säga. Även var jag anammade att tala med pastorn om nya döpelseformuläret, men min köttsliga svaghet hindrade mig, ty jag var i tvekan, om han var rätt eller orätt. ​

En vecka därefter kom pastor ifrån husförhören. Då skulle min granne låta döpa sitt barn och ville, att jag skulle stå fadder, men jag ville icke, därföre att nya döpelsen var emot mitt samvete. Pastorn försäkrade, att den var rätt, men ville ändå icke vara fadder, och icke tvingade mig pastorn därtill. ​

Vid pass en vecka därefter började jag få se helt annat. Jag kände i mitt bröst liksom hade någon sagt, att nya döpelsen var orätt, ty Kristus är kommen till att förlossa dem som under lagen äro, men där bindas barnen under lagen. Då jämförde jag nya döpelseformuläret med Guds ord och fick därjämte förstånd därom, att den var alldeles orätt. Då blev jag svårligen plågad och driven att resa till pastorn och säga honom det, men min köttsliga svaghet hindrade mig obegripligt. Men jag fick ingen ro och kunde ej njuta mitt dagliga bröd, ej heller förrätta mina sysslor. Jag bad Gud, att han skulle taga denna kalk ifrån mig, ty jag ansåg mig för ringa att undervisa min lärare, men fick det svar: Låt mig nöja åt mine nåd.​

Omsider, emedan jag icke kunde hindra den inneboende andans drift, måste jag resa till kyrkan om midsommarhelgen och säga honom det. Ehuru han stridde däremot, så vittnade dock den inneboende anden inom mig oemotsägligt, att döpelseformuläret var orätt. ​

Aftonen därpå fick jag uti min kropp en ganska hård skakning, när mera folk kom tillstädes; ty böndagen firades på söndagen därpå, och då som vanligt världs-människorna alltid bruka förnöta tiden i onyttigt prat, blev jag därjämte så orolig, att jag ropade överljutt: Omvänden eder för Guds och Jesu Kristi skull, det går aldrig väl för edra arma själar m.m. det Gud ingav mig att förkunna, som här vore för vidlyftigt att beskriva, och genom de verk, som Gud genom mig uträttade, väcktes alla beundran: somliga förklarade mig för galen, och somliga utropade, att det var djävulen som ropade genom mig, men det är icke underligt: hava de kallat Herren Kristus Beelsebul, hur mycket mera skola icke de så kalla hans husfolk. ​

Därpå blev jag påmint, att jag skulle bedja pastorn komma till mig, ty jag förmådde icke gå till honom, och när han kom, sade jag: Tager den heliga anda, vilken I förlåten synderna, dem äro de förlåtna, och vilken I behållen deras, dem oro de behållna, och att det är en stor skada, att I icke bruken himmelrikets nycklar, som Kristus här befallt, besynnerligen binde nyckeln, och även talade jag med honom om döpelsen, som förr sagt är och att Gud icke haver anseende till personer, därföre haver han sänt mig, sin ringa tjänarinna, att jag skulle bida eder det, likasom kvinnorna bebådande Kristi uppståndelse för lärjungarna; mera sade jag ock, men det är icke här upptecknat, då blev jag så frimodig, att om det hade varit konungar och furstar närvarande, så hade jag ej fruktat att uttala detsamma; förty det var sannerligen Gud, som talade det genom mig; då blev jag frisk till min kropp, så att jag steg upp ur sängen och lovade Gud. ​

När jag kom hem, råkade jag i en ganska svår anfäktning och blev likasom sänkt till helvetet, och då klarnade det ännu bättre för mig om den nya läran, och mitt samvete anklagade mig så gruveligt, att jag förbannade lärare och föräldrar samt husbönder m. fl. därföre att de hade lärt mig nya läran, medan jag ännu var i mitt döpelseförbund, och ingen hade undervisat mig rätt på himlavägen med undantag av Johan Erssons From i Gargnäs, varföre mitt samvete svårast anklagade mig därföre, att jag icke hade lytt honom, och blev mig visat, att om jag hade dött i otro, vad straff som skulle övergått mig för allehanda synder, som jag hade bedrivit; för olydnad mot föräldrar skulle jag få en krona av järn med järntaggar, som skulle genomtränga mitt huvud, emedan Kristus haver burit törnekrona för mig; för snatteri skulle jag vara tvungen söndertugga mina fingrar; för fåfängt tal och onyttiga visor skulle jag sönderbita min tunga för värks skull och djävlarna utsuga hjärtebloden; för det jag hade legat i lag med ynglingar, ehuru jag icke bedrivit uppenbar okyskhet, skulle jag bliva knäppt av djävlarna, som inslog sina klor mellan axlarna; för högfärdsdräkter och onyttiga rynkor i kläder skulle mina armar bliva sönderklösta och lösrivna och hela min kropp sönderslitas i små stycken; för att jag strukit mina kläder blev jag likasom lagd under ett hett strykjärn, och djävlarna ströko därmed på mig; för halsband var likasom ett järnband mot min hals, vilket strypte mig ganska svåra; för ohöljt huvud blev jag illa klöst av de onda andar, och för att jag hade brukat kam i håret blev densamma nedertryckt genom mitt huvud ned till halsen; för omåttlighet i mat och dryck och obarmhärtighet mot de fattiga förestod en outsägelig hunger och törst, och för sabbatsarbete eller därföre att jag hade tvättat käril om sabbaten föreställtes mig, att jag skulle förrätta samma göromål i fördömelsen, och onda andar piskade mig med järnkedjor, och allt detta gick med eld och svavel. ​

Alla ovan uppräknade plågor erfor jag i andanom och kände en försmak till min kropp, och anden förklarade invärtes vad det betydde; men det är icke allt uppräknat vad jag i det samma erfor, och detta erfor jag icke allenast för min skull eller därföre att mina synder voro oförlåtna. Dessa uppräknade och flera andra oräkneliga och outsägeliga straff och plågor förestå alla opånyttfödda och otrogna, som dö bort i otro och obotfärdighet. Detta erfor jag ock därföre att jag skulle med livliga eftertryck varna och förmana andra. ​

Därföre, o människor, för all ting vinnlägg eder framför allt i världen om edra själars frälsning: Låten icke Kristi bittra pina, lidande och död vara förgäves, ty han går efter alla med utsträckta armar och törstar efter våra själar. För all ting, för all ting förakter icke Guds nådekallelser, till dess nådadörren tillstänges; då lären I icke nog kunna begråta, beklaga och förbanna eder olydnad och ohörsamhet emot Guds kärleksfulla nådekallelser i tiden, där I icke låtit bevaka eder, varken hotelser eller med lockande; därföre låten Gud den heliga anda få förkrossa och förödmjuka edra hjärtan, att I någon få liv i Kristo. Härom vore mycket att skriva, men Guds rena ord giver det klarligen till känna, varuti människan flitigt och oupphörligen bör söka själens sanna läkedom. ​

Därpå blev det likasom en strid inom mig, såsom hade det varit tvenne andar, som disputerade; den ena sade, att gamla böcker voro orätta; den andra sade, att de nya voro orätta. Denna senare bad mig, att jag skulle akta mig för de nya böckerna och för falska lärare; därpå frågade jag, vilka falska lärare voro, som jag skulle fly; så svarade han: eder tids lärare, förty de äro de falska profeter, vilka Kristus i Matt. 7:15 befaller oss att vi skola fly och vakta oss för och i v. 6 utav deras frukt skolen i känna dem m.m. ​

Då frågade jag, vilken frukt som var den förnämsta, av vilken jag kunde känna dem: därpå svarade han: därav att de aldrig bestraffa synder och låta sina kvinnor gå med ohöljda huvuden och kam i håret, vilket är stridande emot Guds ord. Dessa äro synliga frukter, ehuru otron är den förnämsta. ​

Därefter läste jag i Lutheri förklaring över episteln på sankt Stefhani dag i andra bandet, därefter jag funderat, om sådane kyrkor nu för tiden skulle finnas; därpå svarades, att de äro alla de kyrkor, där nya handboken är antagen, ty det måste sannas vad skriften säger: att det skall ske vid världens ände 2 Tess. 2:11 och i Mattei 24 kap. 24 v. och i 2 Kor. 11:13, 14 och 15 v. ​

Dessa citerade språken, däribland det heter: själver satan förskapar sig uti ljusens ängel. Och just i de nya böckerna, ty de glänsa och klinga väl vackert för förnuftet, med däri är den svarta djävulen. Även befallte mig densamma anden, att jag skulle varna alla, som ville ärva det eviga livet, att de skulle avlägga de nya böckerna och fly dem som själva djävulen; även sade han vilka böcker, som skulle antagas, nämligen dem som äro skrivna av Guds andas ingivelse såsom 1;a den heliga skrift, därnäst Lutheri skrifter; symboliska böckerna; gamla psalmböckerna; gamla och nya Sions sånger samt gamla katekesen m. fl. dem jag icke uppräkna, och jag skulle vara viss därpå, att det är Guds rena ord och därpå kunna leva och dö; ty den mig vedersakar för människor honom skall ock jag vedersaka för min Fader, som är i himmelen; och den mig bekänner för människor, honom skall ock jag bekänna för min Fader, som är i himmelen säger skriften. ​

Dessa anförda språken upprepade jag i min mans och svågers närvaro. Den som icke bekänner sin tro för världen kan icke heller bliva beständig, och därigenom får människan större upplysning, vilket jag har fått erfara. ​

Vid midsommarshelgen visste jag icke att kammen var en klo av den onde, varemot de stridde och sade, att det var icke sant, varpå jag åter likasom blev nedsänkt i fördömelsen och klagade däröver, att jag skulle förgås, vilket jag ej kunde känna; varunder jag bad Gud om hjälp för Kristi skull, vilket jag i alla anfäktningar blir driven att göra, och om icke bönen och Guds ord vore de medel, varigenom Gud skulle hjälpa mig i alla mina svåra anfäktningar, så synes det som om jag länge skulle vara förgången i mitt elände. ​

Därefter blev jag betagen av en brinnande anda, och jag gick ut och ropade överljutt, att det var sant, som jag förr sade, och att besynnerligen kvinnorna voro utstofferade åt djävulen ifrån hjässan till fotabjället, därför att de hava kammen, ohöljt huvud, halsband, skärpband, onyttiga rynkor och granna kläder m. m., som uppräknas i Esaiae 3:16 och följande verser, och jag sade även: här har ni rösten av himmelen och icke av mig. ​

Därefter saktades det för mig, varefter jag frågade min svåger och min man, om de trodde det som sades om kammen, varpå de tvivlade. Jag sade åter: min Fader skall nog båda mig om dess ursprung ; varpå jag blev uppmanad att innerligen bedja. Jag bad: Min nådige Gud och Fader för Kristi skull, ingiv mig ett visst vittnesbörd, varifrån den (=kammen) är uppkommen. ​

På detta sätt bad jag flera resor; Då blev det likasom sagt eller mig ingivet i andanom, att djävulen tog en klo och gjorde därav en kam, lade densamma i en ödemark; en herre gick och vandrade i densamma ödemarken och hittade förenämnda kam, tog den med sig hem och satte honom på sin fru. ​

Därpå bad jag innerligen Gud, att han icke skulle tillstädja, det jag skulle bliva bedragen och åstadkomma lögn, på det jag skulle vara viss om sanningen, innan jag skulle utsprida det. Därpå föll jag åter i en skakning och blev befalld att förkunna det överljutt, och är jag övertygad, att det är Gud, som uppenbarade det för mig, emedan sådant sker genom bön och Guds ords betraktande, för vilket djävulen flyr.

Därefter erfor jag en outsäglig glädje, och därunder erfor jag, huru det skulle tillgå på den yttersta dagen. Herren utsände sina änglar till alla fyra väder att uppväcka de döda och med en sådan ljuvlig sång för de trogna, men för de otrogna var den till största harm och förtret; de trogna uppstodo i Kristi klarhet, dock med åtskilliga grader; de otrogna uppstodo helt mörka och nakna och ropade: Vi hava ingen nåd, vi have ingen nåd; och när desse kommo för Guds dom och fingo se sina gärningar, begynte de skälva och bäva; svårast blev det för dem, när de sågo Guds barns härlighet, vilken ock i nådatiden varit dem tillbjuden men den de likväl föraktat.

Sedermera yppades ett gräseligt tjutande och veklagan och ett outsägeligt förbannande över sig själva och över andra. Föräldrar och barn över varandra. som beklageligen sannolikt kan ses av Lutheri postilla, första bandet 116:18 och följande §§. Lärare och åhörare förbannade varandra, överhet och undersåtar över varandra; därpå fälldes domen efter den ordning, som står i Matt. 25:31 följande; och när domen avkunnades över de ogudaktiga, föll eld över dem, och med det sådant ropande och jämmerskri nedsänktes de i avgrunden; de herodianer och falska lärare blevo såsom grundval. ​

Därunder jag erfor detta, var jag så glad, att jag icke visste, om jag (var) i himmelen eller på jorden, och blev befallt att förkunna det läraren i församlingen allt vad jag erfarit; att han skulle straffa för synd och ogudaktighet och varna alla för falsk lära samt syndigt leverne; lärare, föräldrar och husfäder samt alla som under faders och moders namn förstås böra straffa och varna sina underhavande för allt vad de förnimma vara syndigt; eljest ären I icke ansvarsfrie på den stora redogörelsens dag, som även kan visas av Hesekiels 33:8. ​

Därefter reste jag till pastorn och började förkunna för honom; men han svarade: kanhända det är av djävulen, som säger det för dig. Därpå svarade anden i mig: världen fördömer och förbannar min lära, och jag förbannar världen och hennes lära; och vad vi vidare talade kan jag icke beskriva.​

Natten därpå kom jag åter i en svår anfäktning, så att jag var nästan som den rike mannen, som omtalas i Luk. 16 och 19, ty jag hade samma tal som han. Jag ropade,  jag pinades svårliga i denna låganom och törstade efter vatten, och det blev mig givet; då sade jag; det är ej nöd här i nådatiden, människan får svala sin tunga med vatten; men jag kände en förfärlig lukt, som jag vill bedja Gud han bevare varenda själ för Kristi skull, att ingen måtte komma i detta pinorummet; då såg jag i andanom ett stort mörkt tält uppstig ifrån avgrunden, och anden betygade och sade, att det betecknade den falska läran och liknade den bok med skökan, som satt på det stora avgrundsdjuret, som omtalades i Uppenbarelseboken. Med längtan och stor åtrå förbidade jag morgonen och med bön och åkallan till min Gud och Frälsare, att han skulle giva mig kraft och styrka både till kropp och själ, så att jag måtte förmå gå till pastorn, vilket och skedde, när morgonen kom. ​

Jag förkunnade för honom en del av det jag erfor om natten och sade honom även, att det kväljde mig allra mest, att han sade, att det var djävulen, som regerade mig och syntes som hade det förorsakat det svåra lidande, som jag uti råkade i den natten; och även sade jag honom, att han var i ett opånyttfött tillstånd; om han ej skulle låta Gud med sitt ord och sin anda föda sig på nytt, varigenom han måtte bekomma trona och den heliga anda, så att han måtte bliva en annan lärare, så skulle han ej hava en enda själ att framvisa på den yttersta dagen m. m., som jag ej kan beskriva. ​

Om den dagen gick jag till kyrkan. Då predikade hans adjunkt, och mina öron voro så öppnade, att jag hörde så väl varest han predikade orätt, och när jag kom ur kyrkan, så gick jag till honom och sade var han hade predikat orätt, och även efter hans bekännelse fann jag efter Guds ord, att han erfara det Kristus säger till sina lärjungar i Matt. 10:19 och 20 v.: ty det skall eder givas i samma stunden vad I tala skolen, förty det ären icke I som talen, utan det är eders Faders ande, som talar i eder. Därpå reste jag hem, men på vägen blev jag så sjuk till min själ att jag med stor möda kom hem. Natten därpå kom jag åter i svår anfäktning, så att jag våndades såsom en kvinna i barnsbörd. ​

Morgonen därpå blev det ännu värre, så att jag blev liksom kastad till golvet; jag såg ingen, med det sades och likasom hördes de fördömdas gräseliga plågor, och även kände jag till min kropp en försmak av helvetets pina; jag vreds och slängdes såsom en mask; då gick jag ut på marken och ropade med höga röst; Min Gud, min Gud, vi haver du övergivit, och även instämde jag i samma klagan som David då han säger: jag ryter för min hjärtas skull 38:9, och det betecknas, att Gud dödar men giver liv igen, förer till helvetet och där ut igen I Sam. 2:6; ty ju större anfäktningar jag har haft, desto mera har det blivit för mig uppenbarat, såsom Lutherus säger i sitt urval, att David hade ej kunnat hava så stora uppenbarelser, utan att tillika hava stora anfäktningar. ​

Därefter läste min man för mig predikan i första bandet no 47, varutav jag bekom tröst och blev likasom upphjälpt, men jag var så utmattad av den svåra anfäktningen, så att jag låg till sängs hela dagen, ty det var den svåraste anfäktning bland alla jag tillförne haft: och även Guds ord giver tillkänna sådana anfäktningar såsom Luther första bandet no 47:9 och i 92:54 och 55§§, där även skriftenes språk äro anförda.

Därefter såg jag i andanom, huru det gick till med de syndare, som Gud med sitt (ord) hade fått förkrossa, huru eländiga de voro; somlige kommo gående, somlige krypande, en del stod stilla: men vad Kristus sade till sådana, det kan ej beskriva, ty ingen moder har en sådan kärlek till sitt barn. Han gick emot dem med utsträckta armar och ropade: kommer till mig, alle I som arbeten och äro betungade, jag vill vederkvicka eder, och I skolen finna ro i edra själar; sen endast på mig, som är det menlösa Guds lamm och är fördenskull kommen i världen att frälsa syndare; jag utstryker edra missgärningar såsom ett moln och edra synder såsom en dimma och kommer dem aldrig mer ihåg; och edra synder voro blodröda, så skola de dock vara såsom en ull, Esaiae 1:18 och flera trösterika ord, dem jag ej kan hinna med att beskriva; och alla som på ovan förbemälte sätt kommo mot honom tog han i sin famn och förde dem på en grön äng, som betecknar evangelium; men de som stodo och ej ville komma betecknas sådana, som stanna vid Sinai och ej ville komma till honom, fast han med stor bedrövelse måste vända sig ifrån dem; ty ingenting smärtar så svårliga Jesu hjärta, som när människorna ej låta hjälpa sig ifrån det elände varuti de stadde äro.​

Tredje dagen därefter kom jag åter i en svår anfäktning; då såg jag åter i andanom ett mörkt tält, varunde alla opånyttfödda människor ligga, så att de varken se eller höra Guds ord; och allt vad Gud förkunnar dessa genom sina tjänare hålla de för en dåraktig predikan, och fast de under tiden höra något av ordet och bliva rörde, komma de dock fort därifrån och förgäta detsamma; dock är ej annat råd för sådana än att flitigt betrakta Guds ord, varigenom den heliga anda får sönderriva detta mörka tält, som betecknar Mose täckelse, varom talas i 2:a Mos.b. 34:33 och i Kor. 3:15, 16.

Därefter blev jag liksom sänkt djupare ned till helvetet och såg i andanom och även kände till min kropp de fördömdas gräseliga plågor, vilket jag ej med min dödliga tunga kan uttala eller beskriva: en gruvelig jämmer och ett fasligt kval var där, och de hårdaste plågor måste de otrogna lärare där utstå; de ledo en förfärlig hunger och törst, och de sväljde i sig svavelelden, så att de rämnade mitt itu; och tjuvar måste utstå gruveliga plågor, de måste utstå samma straff som här i tiden; de blevo bundna vid en stolpe, och djävlarna slogo dem med järnris och järnspö; och de som i tiden brukat omåtteligt frosseri och dryckenskap, de måste dricka ur kalkar svaveleld, så att det stod ut igenom deras näsor; de som i tiden varit begivna på dans, de måste dansa på järngaller, och djävlarna drevo dem med järnris; spelmännen sutto på eldröda stolar och voro bara benen kvar på dem, och allt gick med eld och svavel över alla. ​

Och du prålare, besinna ett annat prål i helvetet; detta skall säkert övergå allom dem, som utan bättring, tro och helgelse fortfara till deras död, och ännu gruveligare än här omtalat är; därföre beder och förmanar jag eder alla, att ni för Guds och Jesu Kristi skull samt för edra själars välfärds skull låten gud genom sitt ord och sin anda upplysa, omvända och pånyttföda eder, medan nådens dörr står öppen och Kristus går efter eder med utsträckta armar och bjuder alla komma till sig. Ingen bör för syndens skull gå försagd, emedan Gud har erlagt en tillräcklig lösepenning uti sin kära son Jesu Kristo.​

En tid därefter blev det likasom en strid inom mig, ty det var likasom hade det varit tvenne andar: den gode anden på den högra sidan, den onde på den vänstra sidan, och de begynte strida om den gamla och nya handboken; den gode anden sade, att den nya handboken var falsk; därpå sa han: driv denna tjänstekvinna ut med hennes son, ty tjänstekvinnans son skall ej ärva med min son Isak, varom skriften talar i 1:a Mos. Bok 21:10. ​

Likaledes skall Gud på den yttersta dagen utdriva alla, som hava antagit den nya handboken och säga till dem: I skolen ej få ärva med min son Kristo, emedan I antagit en bok som är lik Hagar, vilken föder blott till träldom. Därpå den onde anden ville försöka sin list; men den gode anden blev likasom vred och sade: den förbannade nya handboken, som har dragit så många själar till fördömelse, och just du satan har bragt henne på benen, därföre skall både du och alla, som hava antagit henne, kastas till helvetet på den yttersta dagen. Ifrån den stunden har han aldrig stritt om läran, ty han blev likasom nederkastad. ​

Den 18 september 1836 befalltes mig åter att resa till pastorn och förkunna honom det ovan förmält är: men jag förmådde ej för min köttsliga svaghets skull gå till honom förrän jag gick i kyrkan; om böndags aftonen skulle hans adjunkt uppteckna nattvardagsgästerna, och när jag såg, att han utan någon prövning eller förmaning tillät dem gå till Herrens heliga nattvard, vilka voro uppenbart ogudaktige, så blev jag betagen av en andans nit och iver, så att jag gick till honom och sade, att det var alldeles bedrövligt, att de skulle släppa folket till en så dyr måltid utan först pröva dem, om de voro sådana, vartill detta sakrament är instiftat; varpå han sade, att jag skulle gå ut; men jag var så brinnande i andanom, att jag talade likafullt och även förkunnade jag honom det ovan förmålt är och att det väl vore någon av lärarna, som Gud fått upplysa, så att de se, att den nya läran är falsk, men de hava buken kärare än Gud; ty den som skall sätta sig däremot måste våga alltsammans, både gods och liv, som skriften giver till känna på flerfaldiga ställen Matt. 10:17, 24:9, Luk. 21:12, Joh. 16:2 och vad vi mera talade, det kan jag ej beskriva; men de höllo de som skulle jag drivas blott av djävulens andar. ​

Då blev jag betagen av en häftig skakning, så att jag föga visste av mig själv; jag ropade med hög röst ve och förbannelse över dem; detta blev jag befallt att förkunna för alla och i synnerhet för lärare, nämligen den nya handboken och dess medfölje och vad straff skulle allom övergå, som henne antogo. ​

Under tiden, alltifrån min första väckelse till den 22 september 1836 var jag ej såsom någon annan mänska; ty jag kände aldrig till någon hunger efter det lekamliga brödet och förtärde även lite därav; ävenså med sömnen; ändå var det gott att leva förutan i svåra anfäktningarnes stunder, och min största nöje och lust var i Gudi och hans ord.

Men vad hände mig arma människa? När jag började förkunna allt som ovan omnämnt är, så var det nära i allas mun, att det var av djävulen, så av lärare som av åhörare; det gjorde mig ej så mycket till saken vad världsmänniskorna sade därom; men de som kallades kristna, de förde rätt i villan, så att jag började tvivla om det var av Gudi eller ej, och kom jag därigenom så långt att jag för aktade och slog nära alltsammans i vädret, och så fick köttet mer och mer överhanden, och den förra lust och nöje, som var i Gudi och hans ord, vändes så, att jag hade varken nöje i Gudi eller i världen. ​

Men Gud risade mig under tiden hårdeligen, så att jag började tro, att det var av Gudi, men så snart jag kom ibland de så kallade kristna och de voro emot mig, så kom jag likaledes i tvivel. I detta tillståndet fortfor jag intill den 10 juni 1837; då klarnade det upp för mig, så att jag fick se, det jag hade föraktat Guds gåvor och vandrat ifrån honom. Alltifrån den tid jag började tvivla om det var av Gudi, nämligen mina uppenbarelser, då kom jag i sådan förskräckelse, att jag ej kan beskriva det; ty himmelen, som förr bebådade nå, visade mig svärd; jorden som förr var mig, ville då sjunka; ifrån helvetet hördes likasom de fördömdas gräseliga plågor; ty det var den största synd jag hade bedrivit i hela min livstid; ej heller någon människa hade så syndat som jag, och fann jag mig vara den ovärdigaste att åtnjuta något gott av Gudi; ja, när jag såg solen, så önskade jag, att molnet skulle betäcka henne; ja, det var mycket svårare att träda fram till försonaren Jesus Kristum då än i första väckelsen, ty jag visste ej då, men när jag visste min faders vilja och ej gjorde därefter; och om jag ej hade haft mina förfäders exempel, såsom Davids, Petri och fler heliges samt det klara Guds ord och synnerhet evangelium, som förkunnar nåd och förlåtelse för de största syndare, så hade jag blivit liggande i evig förtvivlan.​

Genom dessa exemplen och det tröstrika evangelii ord haver Gud av nåde och för sin sons Jesu Kristi skull hjälpt mig till nåder, så att jag åter får berömma mig därav, att jag är ett Guds barn för Jesu skull, ehuru jag befinner mig dageligen vara de största syndare, som finnes på denna jorden; men emedan Gud erlagt en så tillräcklig lönepenning, nämligen sin enda och allrakäraste son, endast för att frälsa syndare, såsom Kristus själv säger: Jag är ej kommen till att kalla de rättfärdiga utan syndare till bättring det heter även: Kom du, som syndig är, jag dina synder på mig bär; och Si Guds lamm, som bär och borttager världens synder. På dessa och dylika evangelii trösteliga ord vill jag dock fästa mitt hopp och tro, att jag är frälst och salig för Jesu Kristi skull. ​

Den 25 juni 1837 hade jag anmält mig till H. Hel. nattvard; jag gick i kyrkan, och när prästen började skriftermålet, så blev jag betagen av en besynnerlig beskaffenhet , så att jag ej förmådde styra mig, och när jag gick ur bänken och kom på gången, förmådde jag ej hålla min mun utan ropade jag med höga röst allt tills jag kom utom borggården: då blev jag liggande där, tills några kommo och frågade mig vad som var orsaken till, att jag så ropade; jag sade; de hava fört min själ till helvetet; och när det började ringa tillsammans, så ropade jag, att de skulle ej ringa, förty de ringde folket bara till fördömelsen, ty de hava fört mig dit med son predikan; då kom länsman och befallte mig gå i kyrkan, varpå jag svarade, att jag skulle ligga där, varest min Fader hade lagt mig, tills han åter hjälper mig upp härifrån. ​

Sedan befallte länsman dem, som nära vore, att de skulle gå i kyrkan, så sade jag; dit bör ingen mänska gå, ty där predikas inte annat än djävla lögn, ty det är den oförskämda skökan, som är redo att bola med allom dem som fram om henne gå; och allt vad jag där talade kan jag ej beskriva, ty det angick både lag och evangelium, ty min tunga var så lös som ett lövblad. ​

Där låg jag tills folket gick därifrån kyrkan; så ropade jag, att de skulle omvända sig, medan de hade nådens dagar förhanden, ty de hade ej lång tid kvar, förrän domsbasunen skulle börja ljuda för deras öron; och därjämte utropade jag ve och förbannelse över alla hårdnackade och obotfärdiga människor; men vad jag därefter erfor kan jag ej beskriva. ​

En tid därefter kom jag åter i ängslans tjocka mörker, ty jag hade ej gjort såsom mig var befallt och befann mig vara i gamla Sions sånger no 140. Jag läste och betraktade Guds ord, men det var ej som det ville hjälpa. Därpå blev det mig ingivet, att jag skulle fara och begå Herrans nattvard, förty jag kom ej till att åtnjuta honom den förr omtalta gången. ​

Då reste jag till kyrkan den 26 aug. 1837 och anmälte mig till Herreans nattvard; så gick jag i kyrkan, och under skriftermålstalet mådde jag någorlunda bra, men när prästen läste syndabekännelsen, blev jag sjuk till min själ och blev likasom ett töcken för mina ögon, så att jag varken såg eller hörde något tills slutet av predikan; så gick jag ut och hade bön till Gud, ty jag förmådde ej bedja Gud in uti kyrkan, och blev mig ingivet, att Gud där ej skulle höra min bön.​

Därefter gick jag in, och när jag skulle gå fram till duken, blev det såsom en eld emellan mina axlar, och min ande blev så tung, att jag ej kände annat än jag skulle kvävas; så stod jag, medan de sjöngo O, Guds lamm, som borttager världens synder; och som jag skulle stiga fram till duken, så var det likasom någon skulle hava ryckt mig baklänges och blev likasom hade jag varit död. ​

Då kom en man och tog mig i armen; då sade jag: gack bort, satan; därefter försökte jag stiga upp, men jag förmådde ej komma på fötter; då begynte jag gråta och krypa efter gången till dörren och sade: mitt hus kallas ett bönhus, men I haven gjort det till en rövarekula, och djävulen blev icke stådande i sanningen, ty sanningen är icke i honom; och när jag kom till dörren, så förmådde jag ej komma över dörrtröskeln; så bad jag min nådige Gud och Fader för Jesu Kristi skull hjälpa mig på fötter. Då kom klockaren och frågade, om jag ville komma och anamma sakramentet, varpå jag svarade: om jag skulle få den efter gamla handboken, men efter den nya ville jag ej, ty där är bara döden, och så hjälpte han mig ut; men den bönen fortfor: Min nådige Gud och Fader, hjälp mig för Jesu skull. ​

Så masade jag ett stycke från kyrkan, och där började jag ropa ve och förbannelse över lärarna, att de hade mördat min själ med flera rysliga ord, som jag ej kan beskriva; och även varnade jag mina bröder och systrar i trone att de skulle vakta sig för de kyrkor, där nya handboken antogs, ty han förere själar bara till fördömelse; ty Gud har utsett mitt till ett tecken för edra ögon, ett sammalunda skola alla ropa i fördömelsen, som ni hörer mig ropa, vilka antaga den falska läran; då sjöngo de ur gamla Sions sånger en psalm, därav jag blev styrkt till min kropps krafter, så att jag förmådde komma på mina fötter; men så sjuk till min själ var jag, att förmådde näppeligen gå. ​

Därefter gick jag till pastorn och begärde nattvarden efter den gamla handbocken, varpå Gud börjde hans hjärta, så att jag gjorde det; men vad tröst, styrka och oändelig glädja jag bekom, kan jag ej beskriva, ty det var likasom hade jag varit i himmelen; och under den stora glädjen blev jag befalld att göra det jag var befalld 1836; men när jag kom hem så förmådde jag ej göra det, ty mitt förnuft och djävulen voro så emot mig, att jag tvivlade om det var Gud, som befallde mig sådant att bränna upp Thorells grannlåten samt nya katekesen och allt vad som var nytt i psalmboken. Jag föll min Gud och Frälsare till fota med bön; ju mera jag bad, desto hårdare blev jag risad och likasom hörde torndönsröster av himmelen framkalla mig till doms för det jag var så olydig och gjorde som mig befallt var. ​

Slutligen blev jag liggande till sängs men fortfor med bedjande; då läste jag i nya Sions sånger no 17:6 och 7 v; då fick jag en sådan styrka och mod, så att det var likasom hade jag flugit ur sängen och brände upp allt som ovan förmält är; och därjämte slog mina händer tillsammans och stampade med mina fötter och ropte ve och förbannelse över alla, som hade infört ett sådant förbannat kram. Hos. 6:11. Därefter blev jag så glad, att jag prisade och lovade Gud med sång hela dagen för den nåd och barmhärtighet han mig beviste. ​

Den 21 september 1837 såg jag i andanom, huru människosläktet låg och sov på säkerhetens mjuka bädd; det var som ett åkerstycke, som är nedlagt av slagregn. Några få, som stodo, och de betecknade de som äro väckta och hava bekommit trona, men att de stodo bland den liggande hopen betecknar, att de hava ej flytt den falska läran och ett syndigt leverne; ty Gud har befallt alla sina barn att fly densamma, som han säger i 1 Mos. 19:12, Esaiae 48:20-52:11, Jer. 50:8, 2 Kor. 6:17, Upp. 18:4. ​

Ty utan att gå ut ifrån Babel bliva de åter liggande på sin förra säkerhets bädd under inbillning av en rätt kristen, vilket erfarenheten tyvärr nogsamt bevisar: ty otron är den största synd, som är orsaken till alltsammans; ty vi vilje ej tro, att en falsk lära är så skadelig, som han i sanning är; sammaledes med levernet; men Gud är så rättfärdig, som han är nådig, och hans vrede över de ogudaktiga vänder aldrig åter. Även vart det mig uppenbarat om kaffe, vad förskräckelig synd människorna därmed bedrivit; och alltifrån min första väckelse fick jag en leda därtill, och det har blivit mer och mer bittert för mig; sluteligen har jag kommit likasom i helvetets pina, så ofta som det förekommit mig därom, och helst när jag kommit att dricka något därav, då har jag börjat fundera om det i sanning skulle vara synd, varpå jag föll i bön till min Gud och Frälsare, att han skulle giva mig upplysning därom. ​

Den 14 november 1837 kom jag i en svår anfäktning, så att jag kände ej annat än jag skulle dö; då blev mig befallt, att jag skulle resa till de nästgränsande socknar och förkunna allt vad jag haver skrivit om och ännu mera, som jag har varit nödsakad förgäta. Detta blev en svår börda på mina skuldror; då föll jag i bön till Gud, att jag skulle slippa den svåra kalken; då befallte han mig skriva. Så länge jag låg under agan, hade jag väl uppåt att göra det; men när jag kom därundan, så förgat jag det.

Den 2 december 1837 blev mig befallt resa till kyrkan, och likasom driven med stark arm, och därjämte sades mig vad jag skulle uträtta, som jag och gjorde; jag reste dit. Jag hade med mig mitt barn, som jag ej låtit prästen döpa; så kom länsman och rövade av mig det; jag blev betagen av en besynnerlig andans drift; min kropp skakade så jag följde efter och ropade ve och förbannelse över dem, att de missunnade de späda själar det rena Guds ord och att de skulle med våld taga och bära barnet till den förbannade läran och mörd deras själar: de äro rätt och det anti och iska folket, som skall tvinga oss antaga den falska läran, såsom de tvingade judarna att äta svinkött, varom talades i Macabeerna. ​

Jag sade, att min hand skulle ej komma vid det förr än det skulle döpas om, som ock skedde, och därjämte ropade jag med hög röst, att de som voro kristna och hade sina barn döpta efter de nya handboken skulle låta omdöpa dem; eljest skulle de ej få komma för Guds dom och säga: här är jag och barnen du mig givit haver: för Gudi är det ingen döpelse, ty utan Guds ord och vatten intet annat än vatten (som ni ock haven gjort). ​

Den andra dagen var jag likaledes så, att jag måste ut och ropa omvändelse, därjämte ve och förbannelse, som jag flera resor måste göra och allre mest över lärare, drinkare, kaffekokare, fråssare, prålare, Guds ords föraktade med flera sådana, dem jag ej kan uppräkna. ​

Den 22 januari 1838 kom jag åter i en svår anfäktning, så att jag var nära döden och kände även dödens udd och likasom ställd vid himmelens dörr, och den var för mig stängd, och såg jag ej annat än mörker; då läste jag tre verser i gamla Sions sånger no 61:11, 12 och 13; därefter var det som en gudoms stråle hade lyst, och därjämte befalltes mig, utan all nåde, att skriva och förkunna vad mig blivit uppenbarat, ty det var ej givet för den orsaken skull, att det skulle bliva liggande och ej för kunnas för människorna och att Gud hade givit mig så många pund, varmed jag skulle ockra, ty på den yttersta dagen skall dig frågad varda, vad har du gjort med dina pund.

Därjämte blev mig befallt, vad jag skulle göra med kaffe jag hade kvar sedan förra året, nämligen att jag skulle bränna upp det, ty det var ej annat än ett syndastraff, som Gud hade låtit växa, emedan människorna hava föraktat Guds ord och sänkt sig i köttsliga luster, som skriften säger: De älska mera vällust än Gud och är ett tecken till den yttersta dagen, när alla synder skola taga överhanden, som även Lutherus säger i förra bandet no 3:10. ​

Om morgonen, när jag vaknade, så var det samma befallning, nämligen att jag skulle förstöra kaffet med kopparna, men jag förmådde ej stiga upp ur sängen, ty djävulen stod med allo makt emot mig; men när jag läste tvenne verser ur gamla Sions sånger no 17:6 och 7, blev jag så lätt på mina fötter, att jag stod upp ur sängen och kastade det i elden med kopparna; men sockret skulle jag få behålla; och även gick det talet, att de kristna borde ej dricka kaffe, emedan det var blott ett straff på synden.​

Detta är min erfarenhet i korthet beskriven, vilket är allt enfaldeliga och icke med konstiga ord eller med klokt tal; men vad jag dageligen å för närvarande erfar, så befinner jag mig vara den största syndare, som finns på denna jorden, när jag ser på mig själv och min ofullkomlighet; men när jag ser på det oskyldiga Guds lamm Jesus Kristus, så befinner jag mig salig i honom.

​