Krutträsk

     

Mor Greta och Sorseleläsarna

Av Barbro Fransson

  DSC00593-2.JPG

Papáver radicátum (Fjällvallmo). Foto:  B. Fransson

Den 12 januari 1726 meddelade kung Fredrik förbud mot s.k. konventiklar dvs. bönemöten i hemmen, med undantag för familjeandakter. Förbudet brukar sägas vara riktat mot den frireligiösa rörelsens möten som hemvändande soldater från slaget i Poltava börjat praktisera. Denna praxis bredde också ut sig i Norrlands inland. Orsaken var tvåfald, nybyggena låg i väglöst land med dagsresor till kyrkan och grannar hade ett behov av att träffas för att göra upp om praktiska frågor som förvaltning av gemensamhetsanläggningar typ kornkvarnar, organisering av getare mm. Konventikelplakatet störde därför inte bara religionsutövningen utan också livet i de framväxande byarna. När de nya kyrkoböckerna dvs. Lindbloms katekes (1810), nya kyrkohandboken (1811) och Wallins psalmbok (1819) infördes protesterade befolkningen. ​Till dom som protesterade hörde Margareta Sophia Mårtensdotter, mer känd som Mor Greta. Förutom böckerna gällde missnöjet hos läsarna rätten att utföra dop och att hålla möten i hemmen dvs. minigudstjänster utan ledning av en präst. Mor Greta (1804-1883) och maken Nils Johansson Sorsén som hon gifte sig med 1828 byggde tillsammans upp Grundträsk (Krutträsk). Idag är Mor Greta känd som en företrädare för Sorseleläseriet.

Mor Greta har följt mig genom livet. Hon var min morfars farmor. Han var fjorton år när hon gick bort 1883 och därmed den siste familjemedlem som kunde berätta om henne. När jag var liten och obstruerade mot mina föräldrar kunde dom säga "...du är precis som Mor Greta" och då syftade dom inte på Mor Gretas entreprenöriella förmåga att tillsammans med maken Nils bygga upp ett hemman från ingenting, dom bodde faktiskt under en gran första sommaren 1828, utan på hennes ohörsamhet mot den tidens överhet, kyrkan.

När jag blev äldre berättade min morbror Axel Bilare familjehistorien som han så förtjänstfullt kartlagt och sammanställt  tillsammans med  hustrun  Maja (Bilare, A och Bilare, M 1979).  Senare skrev Axels hustru Maja Bilare (1988) en uppskattad berättelse om Mor Greta som hon kallade Barn av den heta elden. När jag nu själv fått tid att studera och bilda mig en egen uppfattning om vad som verkligen hände Mor Greta har jag framförallt försökt förstå hur det kom sig att en nybyggarhustru var läs- och skrivkunnig och kunde ”diskutera” teologiska frågor med akademiskt skolade präster men också  varför omgivningen försökte demoniserade henne.

Mor Gretas rötter har beskrivits som tillhörande nybyggaradeln (Bilare, 1988, s. 8; Egerbladh, 1967, m. fl.) men jag skulle snarare vilja kategorisera henne som ”impoverished sophisticated” dvs. fattig men välutbildad. Hennes kompetens berodde till en del på arvet men också på hennes egen drivkraft att studera och analysera teologiska frågor. Hon var dotter till Mårten och Gertrud Nilsson i Dragnäs (Gargnäs). Fadern Mårten (1766-1826) var hemmansägare och kyrkvärd dvs. en person som utbildade menigheten i att läsa och skriva före vi fick allmän folkskola. Modern var syster till Anna Lena Laestadius, mor till bröderna Lars Levi och Petrus Laestadius, båda utbildade präster. Familjen kände bröderna Laestadius personligen och de besökte henne i Grundträsk (se utdrag ur Petrus Laestadius Journal). Både på hennes far- och morföräldrars sida var Mor Greta dessutom ättling till de första nybyggarna i Sorsele dvs. Hans Ersson (1657-1722) och  Hans Hansson (1692-1765) båda klockare.

Sett till förhållandena i Norrlands inland var hennes föräldrahem relativt välbeställt. Petrus Laestadius beskriver i sin Journal (1828-1832) hur värdestegringen av hemmet i Dragnäs varit ”…sedan Nils Mårtensson, för 1000 Rdr Rgs och 20 tunnor korn – så högt har redan ett hemman i Sorsele socken stigit – sålt sitt hemman, så bebos nu de gamla hemmanen i Dragnäs by, af trenne bröder, samdrägtiga och eniga som Konungar, hvilka, såsom hos oss fordom Birger och hans bröder, gemensamt skola regera sin faders rike. Min moder (anm. Laestadius mor var syster till Mor Gretas mor Gertrud) hade i sin ungdom tjenat en tid såsom piga i denna by. Der voro då tvenne nybörjande Nybyggare. Nu har den, inberäknadt de derifrån utbrutna lägenheterna Råstrand och Stakträsk, åtta åboer".

Hembygdsforskare är inte riktigt överens om var Mor Gretas farföräldrar bodde sedan de etablerat sig i Gargnäs. Några, t.ex. Håkan Norström, hävdar att platsen var på en renvall vid nuvarande Byvägen 37 i Gargnäs medan andra hävdar att det istället var på en renvall borta vid Gargbrohållet. Oavsett var, tillhörde Mor Gretas förfäder de lyckligt lottade som fått välja plats för sitt nybygge och kunnat ta upp den bästa marken. Men även om det fanns mat på bordet i föräldrarahemmet var det fattigt på andra möjligheter  som kommunikation utanför byn, tillgång till böcker mm. Mårtenssons bodde i väglöst land och i sådana omständigheter skulle också Mor Greta leva sedan hon gift sig. Först 1884, ett år efter hennes död, fick Sorsele  farbar väg till Lycksele bl.a. genom hennes son Anders Nilssons  försorg.

Mor Greta hade ett "teologiskt arv" genom att hon var ättling till några av de präster som verkat i Västerbotten under 1400- till 1800-talet. Hennes mormors morfar var Sjul Mårtensson Granberg (1682-1731) kaplan av  samisk börd i Sorsele. Hans hustrus far Daniel Edin var kyrkoherde i Åsele. En annan förfader var kyrkoherden i Bygdeå, Nicolaus Petri Turdinus (1550-1626) och kyrkoherden i Anundsjö Olaus Petri Kuuth (1570-1650) från Skellefteå.

Enligt vissa släktforskare (Boström m. fl.) härstammar Mor Greta från den namnkunnige  komministern Lars Rangius (1667-1717), tredje innehavaren av prästämbetet i Sorsele (1693-1709) och själv same. Om detta släktskap är korrekt är linjen följande: Margareta Sofia Johansson Sorsén (Mor Greta) → Gertrud Brita Johansdotter hennes mor → Katarina Larsdotter Læstander hennes mor → Lars Olofsson Læstander, dä hennes far → Carin Larsdotter Rangia hans mor → Lars ( Laurentius) Rangius hennes far. Lars Rangius hustru Anna Eliasdotter Wacker kommer troligen från en soldatsläkt som bodde på rote 114 i Tålsmark, Sävar. Det dispyten mellan släktforskarna gäller är om Carin Larsdotter Rangia kan vara dotter till Lars Rangius p.g.a. att hennes mor i så fall skulle ha varit ca. 15 år när hon blev till. Mot det kan anföras att enligt Andersson (1989) gick det en man på tio kvinnor i Västerbotten i slutet av 1600-talet på grund av dödligheten i krigen. Mot den bakgrunden är det inte osannolikt att familjen Wacker kanske översåg dotterns ringa ålder inför möjligheterna att gifta bort henne med en präst.

Lars Rangius är mest känd för att han gjorde den första översättningen av Nya Testamentet till samiska. Verket blev emellertid aldrig utgivet, men finns i tryggt förvar i Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva (inlämnat 1713). Efter tiden i Sorsele blev Lars Rangius präst i Silbojock (1709–1717). Han avled hastigt 1717. Förflyttningen till Silbojock verkar ha orsakats av att Sorseleborna klagade på honom för att han förde ett ”otijdigdt lefwerne”,

Bibel-1-(2).jpg

Bibel-3-2.jpg

Bibel-5-2.jpg

Bilder : Ur  Lars Rangius handskrivna översättning av Nya Testamentet, 1713. Foto: B. Fransson.

Det blev prästen Pehr Fjellström som gjorde den första tryckta över-sättningen till samiska 1755. Han hade då  tillgång till Lars Rangius arbete men i förordet till sin utgåva skriver han att han inte haft särskilt stor användning av detta. Lars Rangius var nämligen bara kunnig i en av alla samiska dialekter, medan Fjellström försökte skapa ett skriftspråk som skulle kunna förstås av flera, det så kallade sydlapska bokspråket. Lars Rangius har numera fått upprättelse bl.a. av Karin Wilson (2008) som analyserat "Den begåvade bråkstaken Rangius" version av Markusevangeliet i sin doktorsavhandling (översättningen var gjord till den hotade dialekten Umesamiska med en del drag typiska för sydligare dialekter).

Mor Gretas aversion mot excessivt bruk av alkohol utvecklades tidigt. Hon kände till att  hon hade många anfädrar som var präster och att deras bruk av alkohol lämnade en del övrigt att önska något som upprörde henne (bl.a. prästerna Granberg och Rangius brukade alkohol excessivt). På sin mors sida var Mor Gretas mormorsfar Lars Laestander expeditionslänsman i Arjeplog en syssla som inte bara krävde läs- och skrivkunnighet utan också förmåga att ta hand om den berusade menigheten.

Min genomgång av Mor Gretas "rötter" visar att hon både på sin mors och fars sida kom från den tidens "intellektuella". Den direkta inspirationen till Sorseleläseriet verkar ha kommit från soldaten From som vände hem från kriget 1808-1809 med upprorsfanan höjd. Mor Gretas bror, Johan Mårtensson i Staggträsk, blev först så påverkad av From att han vid en familjesammankomst på 1820-talet förolämpade sin gamla mormor (Bilare och Bilare, 1979). Under brottsrubriceringen "sidovördnad" blev brodern dömd för det till 20 dagars fängelse på vatten och bröd. Sedan han avtjänat sitt straff försvinner han ut ur läsarkretsen och först i mitten av 1830-talet drogs Mor Greta in i rörelsen.

När Mor Greta beskriver sin omvändelse till läsare anger hon att hon grubblade över varför Gud tog hennes barn ifrån henne. Det har sagts att tre av hennes barn dog i tidig ålder vilket inte är helt sant. Fem av hennes elva barn överlevde inte ettårsdagen en inte alltför ovanlig företeelse i en tid när barnadödligheten var hög. Till den höga barnadödligheten bidrog säkert att enligt en förordning från år 1686 var föräldrarna skyldiga att låta döpa sina nyfödda barn inom åtta dygn efter födseln. Att resa en mil genom väglöst land till Sorsele med ett veckogammalt barn var att leka med döden något som sannolikt påverkade Mor Gretas syn på när och av vem dop skulle förrättas.  

När Mor Greta får sina "uppenbarelser" var frågan om Gud straffade henne för att hon levde fel och trotsade honom central. Hon började studera bibeln, psalmboken, postillan och Sions Sånger. Det var då hon kom till insikt om att den nya handboken var helt felaktig och skapad av människor. Hon trodde att den gamla versionen var den rätta och att Gud straffat henne för att hon hade deltagit i en nattvard och för att hon skriftat sig enligt "den falska läran". Inte nog med det, hon hade också döpt sina barn efter vad hon kallade ”människopåfund”. Det är nu familjen vägrade att låta döpa det sjätte barnet. Frågor om bruk av kaffe, klädsel, m.m. blir också central.

Familjehistorien förtäljer att Mor Greta i en symbolisk handling tog av sig vigselringen eftersom den i huvudsak symboliserade världens ytlighet och fåfänga. Vigselringen ska hon ha lagt i en tom kaffepanna som hon kastade i sjön. Om historien med vigselringen är en skröna eller en verklig händelse har inte kunnat dokumenteras. De kaffepannor som ska ha förekommit i historien (det finns flera kaffepannor) var tillverkade av aluminium, en metall som först efter 1860-talet kom i produktion för allmänt bruk. Sannolikt kokade man kaffe i vanlig gryta med fötter under 1830-talet i Norrlands inland. Enligt Mor Gretas egna uppgifter i "uppenbarelserna" ska hon ha blivit befalld att bränna kaffekoppar och kaffe. Någon uppgift om kaffepanna och vigselring förekommer inte i uppenbarelserna och inte heller uttrycker hon att hon verkligen brände upp kaffekopparna (endast kaffet brändes, sockret behöll hon). Dessutom fick hon denna "anfäktning" (befallning) den 22 januari 1838 en tidpunkt när man inte "kan kasta något i sjön" möjligen på isen. Jag tror därför att denna del av familjehistorien är felaktig och ett försök av senare generationer att demonisera henne. Hon brände nog bara kaffet och möjligen kaffekopparna (som vid denna tiden var av trä).

Det har sagts att just dessa handlingar var orsak till att Mor Greta blivit stämplad som "galning" och att hon därför hotades med tvångsintagning på mentalsjukhus. Jag menar att "historieskrivningen" lämnar öppet för alternativa tolkningar. En sådan är att vi i efterhand försöker finna en rationell grund till varför hon blev eftersökt av rättsväsendet bortom vad som kanske är uppenbart, nämligen att Mor Greta utmanade den tidens makt och köns-maktsordning. Hon tog sig rätt att predika när denna uppgift var förbehållen män utbildade till präster och utnämnda av statsmakten. Hon predikade när kvinnor förväntades "tiga i församlingen". Dessutom utmanade hon den begynnande borgarklassens intressen med deras "excesser" att dricka kaffe.

I dagens genusdebatt och kritik mot "konsumismen" är det svårt att förstå det enorma motstånd hon mötte. Min slutsats är att hon verkar ha haft ett antal psykoser under den aktuella perioden och att hon bemöttes med "övervåld" för det (även i 1800-tals perspektiv). Bilare och Bilare (1979) konstaterar att om statsmakten och kyrkan varit konsekvent i sin makt-utövning visavi personer som hade psykiska problem i mitten av 1800-talet skulle den tidens sjukhus och fängelser varit överfyllda. Min undran är då, varför "gav man sig på" Mor Greta med sådan frenesi? Min tolkning är att det berodde på att Mor Greta hade ett budskap som inte bara var religiöst och att hon därför utmanade den politiska makten och den växande "borgarklassens" intressen. Hon verkade i en tid när penningekonomi och industrialism växte fram. Den hårdhänthet som myndigheterna visade mot läsarna kan i det perspektivet ha varit ett sätt att statuera exempel och försöka "disciplinera" (läs proletarisera) familjer i hennes och Nils situation dvs. stolta självägande bönder som var både läs- och skrivkunniga. Omvänt är det inte osannolikt att hennes uppenbarelser hade sin grund i det "hot" som familjer i inlandet kände inför det samhälle som de nu såg växa fram. Mor Gretas aversion mot att kvinnorna hade "... kammen, ohöljt huvud, halsband, skärpband, onyttiga rynkor och granna kläder" m.m. skulle kunna förklaras i det perspektivet. När familjerna började använda varor som inhandlats i stället för egentillverkade blev de ju ekonomiskt beroende något som personer med Mor Gretas bakgrund kan ha upplevt som hotfullt.

I sina uppenbarelser visar Mor Greta att hon var en djupt religiös kvinna. Hon ville inte bli exkluderad från kyrkan utan påverka reformeringen av den. När hon började predika både för de som ville och inte ville höra på hotades hon med att bli inspärrad på mentalsjukhus ("dårhus"). Det gick så långt att hon transporterades till hospitalet i Umeå men där friskförklarades hon genast av läkarna som beundrade hennes skarpa intellekt  och begärde skjuts hem åt henne av landshövdingen.

År 1840 drogs Sorseleläsarna inför rätta, anklagade för olovlig läsar-sammankomst, olagligt utdelande av sakrament, gudstjänst samt 

smädliga och obetänksamma yttranden om gudstjänst, döpelse och nattvard. Observera, det var inte för att de ställde till oreda i kyrkstugorna i Sorsele som de lagfördes utan i trosfrågan! Från att ha varit en tingsfråga gick ärendet ända upp till Svea hovrätt. 1850 skrev  läsarna till kungen som 1851 biföll deras nådeansökan. I väntan på dom hade motståndet minskat och många Sorseleläsare hade återinträtt i församlingsgemen-skapen dock inte Mor Greta och Nils som höll sig ganska isolerade i slutet av levnaden. Barnaskaran hade växt och så småningom tog sönerna Anders och Nils (Nicke) över hemmanet.

I retrospektiv kan Petrus Laestadius analys av läseriet ge vidare inblick. I Journal 1 (sid 126-127) konstaterar han

"Ty att läseriet även gjort något gott är onekligt..`Vi lärde oss därigenom tänka´, sa en bonde i Arvidsjaur. I själva verket blev mången härigenom väckt ur en slumrande likgiltighet för allt, som ej tillhörde den sinnliga världen, och genom denna väckelse har det mångenstädes fördelaktigt verkat på levernet..." 

Så redogör Laestadius för hur en visitator i Arvidsjaur rekommenderade den nya katekesen och på

"...tillfrågan å allmogens sida, varför de ej finge bruka den gamla, svarade han, att den gamla innehöll många oriktiga och även falska läror; ett ganska förhastat yttrande, som i den närvarande menighetens ögon satte visitatorns egen ortodoxi i högst tvivelaktig dagen, varför också från dem ett förtrytsamt yttrande hördes: Det vilja vi hava bevis uppå."

Min slutsats är att läseriet bidrog till att befolkningen lärde sig att kritiskt granska vad makt och myndighet försökte implementera ett förhållningssätt som påverkat demokratiseringen av Norrland och där Mor Greta därmed spelat en viktig roll. Hon har hittills inte fått någon credit för att hon faktiskt  bidrog till att den förordning som gällt sedan 1600-talets mitt som stipulerade att nyfödda barn skulle döpas inom åtta dygn ändrades år 1846.  Förbättringen innebar att visserligen måste barnen döpas, men man kunde vänta i upp till sex veckor efter födseln. Frågan om konventikelplakatet (Frängsmyr, 2004) behandlades vid flera riksdagar, men först den 26 oktober 1858 upphävdes det och en mildare lag infördes. Det var dock fortfarande förbjudet att utan tillstånd ha möten utan ledning av präst under gudstjänsttid. 1868 ersattes också den lagen med en ny som tillät att man höll sammankomster även under den allmänna gudstjänsttiden, men man fick inte vara så nära kyrkan att det störde ordningen.

Det har skrivits några artiklar och en bok om Mor Greta. Ovanstående text är baserad på detta material. Det var Mor Gretas önskan att hennes uppenbarelser skulle spridas så vi uppfyller nu denna önskan (se flik "Uppenbarelser"). Själv avled hon 31 maj 1883 ett år efter maken som dog 12 april 1882.

Av Barbro Fransson

Källor:

Mårtensdotter Johansson, Margreta Sophia (Mor Greta) (18xx) Uppenbarelser,  Till den gunstige läsaren, Riksarkivet.

Bilare, Axel och Bilare, Maria  (1979) Sorseleläseriet och Mor Greta i Grundträsk, Uppsats publicerad vid släktträff 1978.

Bilare, Maria (1988). Barn av den heta elden, Västerbottensförlaget, Länsbildningsförbundet, Skolgatan 49, 902 46 Umeå. Utgiven 1988. ISBN-91-87432-01-3.

Frängsmyr, Tore (2004). Svensk idéhistoria: Bildning och vetenskap under tusen år, Del II 1809–2000. Stockholm: Natur & Kultur, s. 91f.).

Læstadius, Petrus (1831/1928): Journal af Petrus Læstadius, Första året af hans tjenstgöring såsom missioär i Lappmarken, Stockholm 1928, pp.128-129.

Wikmark, Gunnar (Teol. dr.) Margareta Sophia Mårtensdotters 'uppenbarelser'.

Wilson, Karin (2008). Markusevangeliet i Lars Rangius samiska översättning från 1713. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi CI. Uppsala.