Margareta Sophia Mårtensdotters 'uppenbarelser'

Uppsats av teol. dr. Gunnar Wikmark

Ett självbiografiskt dokument från det radikala läseriet i Sorsele på 1830-talet. Av domprosten teol. dr. Gunnar Wikmark, Härnösand.

Margreta Sophia Mårtensdotter var en av nyckelpersonerna i den uppmärksammade nyläsarväckelse, som gjorde sig gällande i Sorsele församling på 1820-talet och några decennier framöver.

Under väckelsens första årtionde drog hon inte blickarna till sig i någon nämnvärd grad. Visserligen torde hon redan då ha grundlagt i sin stora och djupa förtrogenhet med bibelordet, med gamla och nya Sions sånger samt framför allt med Martin Luthers kyrkopostilla. Men hon rycktes ändå inte med i den radikala oppositionen mot ”den nya läran”, som då anfördes i synnerhet av Johan Erssons From i Gargnäs och som tog sig uttryck framförallt i dopvägran och lekmannadöpande. När radikalismen emellertid skärptes ytterligare vid 30-talets mitt efter några år av avspänning och moderation, blev just Greta (född 1804 och år 1828 gift med Nils Johansson, kallas till en början i kyrkoböckerna för Margreta men nämnes senare med förkortningen Greta Mårtensdotter tillsammans med sin kusin och svåger Pehr Königsson i Örnäs en huvudgestalt, ja, ur personligt religiös synpunkt själva huvudgestalten i en del av väckelsen, som gick avsevärt hårdare fram i sin kritik mot ”de nya böckerna ” än vad From någonsin hade tillåtit sig.

Det var hennes hektiska visioner och estatiska utbrott, som inspirerade till extremisternas stränga asketism, till deras straffande domsord mot ”världsmänniskorna” och först och sist till deras frenetiska opposition mot den nya handbokens dop- och nattvardsritual samt mot de präster, som begagnade dessa.

Såväl Sorsele-väckelsen i stort som Greta Mårtensdotters integrerande betydelse för densamma har skildrats av Allan Sandevall dels i studien ”Lars Levi Laestadius och Sorsele-läseriet” i Kyrkohistorisk Årsskrift 1950 och dels i den år 1952 försvarade gradualavhandlingen ”Separatismen i Övre Norrland 1820-1855”.

De självbiografiska anteckningar av Mårtensdotter, som nu publiceras här, kan betecknas såsom ganska omfångsrika i sitt slag och utgör ett värdefullt komplement till Sandewalls rikhaltiga källmaterial, i någon mån också en justering av bl. a hans kronologi.

Dokumentet ifråga överlämnades år 1939 som en gåva till stiftsbiblioteket i Härnösand av kyrkoherde i Indal, V. Vallberg. Stiftsbiblioteket var emellertid vid tidpunkten ifråga praktiskt taget nystartat, och det endast påbörjade organisationsarbetet var dessutom i huvudsak inriktat på förvärv av tryckt litteratur. Det måste ha varit detta, som gjorde, att det av Vallberg överlämnade värdefulla manuskriptet inte blev observerat utan omedelbart föll i glömska, varur det nu blivit räddat genom denna publicering. Hur handlingen kommit i den över 90-årige Vallbergs händer, kan denne inte bestämt erinra sig. Han vill dock minnas, att den för länge sedan överlämnats till honom av ”någon kvinna i medelåldern”.

Det var den 22 januari 1838 som Mårtensdotter efter en ”svår anfäktning” mottog befallning att skriva ner vad som hade blivit uppenbarat för henne vid detta och ett flertal tidigare tillfällen. Under själva anfäktningen kände hon sig nära döden. Men sedan hon styrkt sig med några verser ur gamla Sions sånger, förnam hon likasom ”en gudomsstråle”, och det var då som hon ”utan all nåda” befalldes att nedteckna ”uppenbarelserna”.

Hon skrev ”enfaldiga och icke med konstiga ord eller med klokt tal”, och hon vädjade till eventuella läsare att föra innehållet vidare så långt som möjligt och att därvid låta vederbörande prästerskap ta del av redogörelsen. Uppenbarelserna voro nämligen inte avsedda enbart för hennes egen del. Hon hade blivit ålagd att förkunna för andra vad hon själv fått höra och se. Och på den yttersta dagen skulle hon nödgas redogöra för, hur hon hade förvaltat de ”många pund”, som blivit henne anförtrodda.

Framställningen adresserades ”Till den gunstiga läsaren”. Barmhärtighet, nåd och frid tillönskades ”allom kalldom och utkoradom, som här och där i världen företrädda äro”.

Mårtensdotter inleder sin självbiografi med ”en kort målning” av sin omvändelse. Under en tid av 15 år hade hon själv trott sig vara en rätt kristen och av andra människor blivit prisad såsom en sådan. Men i verkligheten hade hon varit bara en ”munnekristen”. I mitten av nov. 1835 hade hon emellertid gripits av en livshotande sjukdom, som öppnat hennes andliga ögon, så att hon efter återvunnen hälsa och genom ett allvarligt studium av Guds ord lärt sig inse, att hon aldrig genomgått ”den första bättringen”...

Så skildrar biografin i fortsättningen, hurusom Mårtensdotter snart nog kände sig kallad att hålla ”straffpredikningar” för sina medmänniskor, genom att gå ur hus i hus och förebrå kvinnorna för att de uppträdde med huvudet ohöljt; d.v.s. i ”skökodräkt”, för att de brukade kammar i håret etc.

Hon började tvivla på den nya handbokens dopritual, disputerade med prästerna angående detta och vägrade efterkomma en grannes anmodan att stå fadder vid ett barnadop, som komma att förrättas enligt den sålunda misstänkta gudstjänstordningen.

Vid midsommarhelgen uppfattades hon av många såsom sinnessjuk och besatt av Beelsebub, då hon också förkunnade sina straffdomar ”överljutt” och offentligt på kyrkoplatsen. Inför prästen förklarade hon även nu, att det nya döpelseformuläret var obibliskt, och hon kritiserade starkt, att prästerna inte oftare än som skedde brukade himmelrikets nycklar, speciellt bindenyckeln. I och för sig kände hon sig alltför ringa för att undervisa sina lärare, men Gud ingav henne en så stor frimodighet, att hon inte skulle ha känt fruktan ens ”om det hade varit konungar och furstar närvarande”. Allvarligt riktade hon också kritiken mot sig själv för sitt tidigare liv i synden.

Den inre striden var ingalunda utkämpad en gång för alla. Tvärtom fick Mårtensdotter gång efter annan uppleva vad djupaste ”anfäktelse” vill säga. Skiftningarna kom plötsligt. Ena stunden kunde Mårtensdotter med en trygg inre auktoritet förklara för någon av församlingens präster, att denne icke var pånyttfödd och därför ”predikade orätt”, och bara några timmar senare kunde hon gripas av så svår anfäktelser att ”hon våndades såsom en kvinna i barnsnöd” ...

Omsider inträdde ett ödesdigert tinterregnum i den andliga utvecklingen. ”alltifrån den första väckelsen till den 22 september 1836” var Mårtensdotter ”ej som någon annan människa” ... Så berättas, att Mårtensdotter under i det närmaste 9 månaders tid alltintill den 10 juni 1837, levde i ovisshet om, huruvida de många ”uppenbarelserna” verkligen kommit från Gud. Ännu den 18 september 1836 hade hon känt sig uppmanad att visa prästerskapet tillrätta, och ”om böndagsaftonen” strax därpå hade hon för den skull angripit adjunkten för att denne vid sin uppteckning av nattvards-gästerna kunde ”släppa folket till en så dyr måltid utan att först pröva dem, om de voro sådana, vartill detta sakrament är instiftat”.

Just den häftighet, med vilken hon högljutt och skoningslöst ropar ve och förbannelser över i all synnerhet prästerna väckte och vidmakthöll emellertid omgivningens misstro gentemot hennes frenetiska omdömen och dessas rent fysiologiska attribut. Och när hon till sin förskräckelse, märkte, att så var fallet inte endast bland ”världsmänniskor” utan även bland människor, som allmänt räknades såsom personligt kristna gjorde detta ett så starkt intryck på henne, att lusten till Guds ord nära nog förbyttes i sin motsats, så att hon av och till var färdig att slå alla sina ”uppenbarelser” i vädret.

Den 10 juni 1837 inträffade dock ett genomgripande omslag. Hon fick klart för sig, att tvivlet på ”uppenbarelsernas” äkthet och sanningshalt var den gruvligaste synd, som hon någonsin gjort sig skyldig till, och samtidigt vågade hon trots allt gripa om Skriftens budskap, så Gud erlagt en lösepennning, som var tillräckligt stor för att förlåtelse skulle kunna erbjudas jämväl de största bland syndare. Under den närmaste tiden försökte hon två gånger gå till nattvarden, trots att prästen nyttjade den nya handboken, men bägge gångerna blev hon ”betagen av en besynnerlig beskaffenhet”, så att hon både inne i kyrkan och utanför densamma, krypande utefter kyrkogången och liggande ute på marken, for ut i ursinniga domar över prästerna som mördat hennes själ...”

Den 22 januari 1838 inträffade så den svåra anfäktning, som - såsom redan nämnt - definitivt och ”utan all nådo” drev henne till det nedtecknande av ”uppenbarelserna,” som blivit henne befallt allaredan den 14 november året förut. Samtidigt fick hon trots djävulens bittra motstånd kraft och frimodighet att kasta på, elden hela sitt förråd av kaffe och likaså kaffekoppar, som hon ägde.

Den självbiografiska framställningen avslutas i övertygelsen, att den skrivande själv var tecken antingen till den yttersta dagen eller till något stort Guds vredes straff”.

Margareta Sophia Mårtensdotters anteckningar återges här från vad som måhända skulle kunna betecknas såsom ett avskriftsoriginal. Hennes egenhändigt skrivna redogörelse är inte känd och torde knappast kunna återfinnas. Vad som däremot föreligger är en avskrift, som är gjord direkt från originalet av kyrkoherden i Jokkmokk, Gustaf Westerlund, som i en anteckning direkt på avskriftshandlingen intygar, att han rättat Mårtensdotters stavning men i övrigt återgivit originalet utan några helst ändringar.

På ett eller annat sätt - kanske och förmodligen genom Mårtensdotters egen åtgärd eller medverkan har originalskriften alltså kommit i Westerlunds händer och uppenbarligen av honom bedömts så initierande och värdefull, att han underkastat sig den inte ringa mödan att skriva av och stavningsjustera manuskriptet, fastän detta även i hans finstilta piktur krävde ett omfång på inte mindre än 32 sidor.

Gustaf Westerlund var pastorsadjunkt i Sorsele i slutet av 1820-talet och början av 1830-talet och fick givetvis under denna tid direkt och personlig kontakt med Sorseleväckelsen, förmodligen också med Mårtensdotter fastän hon ännu inte gjort sig uppmärksammad på långt när samma utsträckning som fallet blev alltifrån 1830-talets mitt.

Säkert följde han med intresse händelsernas utveckling i Sorsele, även sedan han själv flyttat därifrån. Han avled 1866, och man kan således med visshet slå fast, att den nu bevarade avskriften av Mårtensdotters handling måste ha tillkommit före den tidpunkten. Hur långt dessförinnan han kommit att ta del av biografin är åtminstone f. n. omöjligt att avgöra men nog vill det synas, som han var fullt förtrogen med den, när han år 1849 gav ut en anonym skrift, som han kallade ”Några ord om läsarnes i Norr- och Westerbotten nuvarande tillstånd och hufvudorsaken till deras förtwiflade belägenhet”. Om man tagit del av Mårtensdotters anteckningar, är det inte svårt att känna igen hennes problem och argumentering i Westerlunds djupt förståelsefulla redogörelse för nyläsarnas kritik mot den nya handboken, katekesen och psalmboken. Man tycker sig nästan se henne framför sig, då Westerlund skriver att läsarna ”å ena sidan varit så rädda för de nya böckerna som för själva helvetets eld, å andra hava de längtat efter den heliga nattvarden men en outsläcklig håg och trängtan”.

Och förmodligen är det just Mårtensdotter Westerlund har i tankarna, då han säger sig ha hört, ”det någon präst enskilt i kammaren skriftat och kommunicerat någon sjuk och i själaångest vardande person efter gamla handboken”. Det är som talat ut Mårtensdotters hjärta, när Westerlund beklagar, att man ”mycket försvagat läran om den dom och fördömelse, som övergår de ogudaktiga i helvetet”, talar ”så lite som möjligt om fördömelsen, helvetet och den eviga pinan” och ”snart sagt redan vill hava bort helvetet och djävlarna man behålla endast himmelen”.

Mårtensdotters vägran att stå fadder vid dop enligt den nya handboken ger relief åt Westerlunds kritik... säkert gick Westerlunds tankar till bl. a. Mårtensdotter, när han hävdade det såsom fullt tänkbart, att ”en hop läsare, de sämsta människor i samhället”, ägde mer av andlig klarsyn än biskopar och doktorer, rikets ständer och Kungl. Maj:t - likaväl som Jesu lärjungar, ”olärda, enfaldiga fattige och föraktade”, kände igen Jesu såsom Frälsaren, under det att fariséer och skriftlärde ”tog miste om Guds hemligheter”, trots sin formella förtrogenhet med lagen och profeternas skrifter. De olärda läsarna hade ”läsit, genomläsit och omläsit” bibeln och Luthers skrifter, och en jämförelse med de nya böckerna hade i dessa sistnämnda avslöjat en skiljaktighet, om disharmoni, en mindre välsmakande lära, som besynnerligt nog ingen annan kunnat upptäcka än de”.

Ett studium av den självbiografiska framställningen ger ett intryck av att Mårtensdotter var intellektuellt begåvad. Någon skolunderbyggnad att tala om torde hon väl inte ha haft - kyrkoherde Westerlund fann sig ju direkt föranlåten att korrigera hennes stavning - men det är alldeles uppenbart, att hon haft förmågan att tillägna sig en efter för hållanden verkligt ingående kännedom om både gammal och nytestamentlig tankevärd och först och sist om evangelisk-luthersk lära, sådan denna framträdde i reformatorns kyrkopostilla.

Husförhörsboken i Sorsele för åren 1840-1846 utvisar både att hon läste ”med färdighet” och att hon hade ”försvarligt begrepp”, d.v.s. det näst högsta av möjliga vitsord. Visserligen är betyget för läskunnigheten sänkt från ”med färdighet” till ”försvarlig” i den närmast påföljande husförhörsboken, men det är mycket möjligt. att detta sammanhängde med nedsatt synförmåga - på vår handskrift har nämligen kyrkoherde Westerlunds måg i Stensele Johannes Mörtsell, som var vice pastor i Sorsele under åren 1866-1872, antecknat att Mårtensdotter levde ännu 1878 och var blind.

Biografins oavlåtliga och noggranna hänvisningar till bibelställen eller till band, nummer och paragrafer i kyrkopostillan är helt enkelt imponerande, och inte sällan finns nästan något av litterär flykt över återgivandet av ”uppenbarelserna”... Det bör tilläggas, att t. o. m. ”bildade” språkuttryck sådana som ”citera”, ”disputera”, ”utstofferad” etc. ger vid handen, att Mårtensdotter hade ordet i sin makt.

Den religiösa intensiteten i biografin själv och framförallt i det själsliv, denna bottnar, är rent skakande. Omgivningen - däribland flera präster - hade säkerligen rätt, då dem betraktade Mårtensdotter som sinnesrubbad och ”galen” - hennes i och för sig starka fysik stod inte rycken för den inre påfrestningen. Men av allt att döma, var det de andliga upplevelserna som framkallade de psykopatiska fenomenen, icke tvärtom. Och om någon konstitutiv, djupgående och varaktig sinnessjukdom har nog inte här varit fråga.

I dec. 1837 förklarade provinsialläkare Lindström, att Mårtensdotter led av monomani, var melankoliker, hade anlag för svimningar och konvulsioner och hade ett ”stirrande och sorgligt utseende” i sina ögon, stundom förvridna anletsdrag samt vid de psykiska anfallen en brännande hetta i kroppen, som hon själv tillskrev onda andar. Men trots detta betonade han, att hon företedde många tecken på normal psykisk hälsa. När hon någon tid därefter intogs på hospitalet i Umeå såsom ”svagsint”, yrkade lasarettsläkaren redan efter fem dagar, att hon skulle skickas hem, eftersom hon inte visat några som helst tecken på sinnesrubbning under sin vistelse där. Och tre veckor senare visade det sig att en annan läkare var av samma mening.

I detta sammanhang må påpekas den ordning och reda, som kännetecknar Mårtensdotters redogörelse för sina upplevelser. Man har ett starkt intryck av att hon trots sin psykiska brutenhet och sitt inre, andliga uppror har försökt och i viss mån också lyckats att kontrollera det yttre och inre skeendet. Redan den strängt genomförda kronologin tyder därpå. Och det förefaller sedan, som om hon fullt medvetet stått s. a .s. vid sidan av sig själv och sakligt iakttagit den egna sjukdomsbilden. Kanske har själva nedskrivandet haft en terapeutisk inverkan på henne: måhända har det inneburit en läkande tillfredsställelse och en hjälp till själslig balans åtminstone i skrivande stund detta att hon kände sig fullgöra en henne påbjuden lydnadshandling, som ju f. ö. innebar en speciell chans till vad som för henne måste ha framstått som frambärandet av ett själavinnande vittnesbörd.

När nu Mårtensdotters här publicerade anteckningar möjliggör den djupare förtrogenhet med innehållet i hennes uppenbarelser, som Sandevall känt sig sakna, är måhända den randanmärkningen här på plats. att det religiösa allvaret, den psykiska intensiteten, de patologiska fenomenen, helvetetsskräcken, nådens ordning med lagens hårdare hammarslag och den första bättringen etc., angelägenheten att varna och vinna andra, litterär påverkan från väckelsehåll, en viss om än varsam prästkritik m. m. alltsammans är ting och företeelser: som kan påvisas inte bara hos Mårtensdotter utan också hos Milla-Maria Clementsdotter, som av mig identifierats såsom Laestadius Maria”.

Ur religiös synpunkt ligger det nära till hands att påtala, att Mårtensdotter vände sig med fullt samma frenesi mot adiafora, ex. kaffe och kaffekoppar, kammar och halsband, högtidskläder, strukna kläder och ”onyttiga rynkor”, som emot den nya handbokens verkliga eller förmenta sammanblandning av lag och evangelium vid dop, skriftermål och nattvardsgång.

Men det är ju vanligt och välkänt i väckelserörelsens historia, att de väckte konkretiserar sin kamp mot ytlighet och lättsinne i domar mot ting och handlingar, som andra människor - även religiöst högtstående sådana - betraktar såsom oskyldiga i och för sig. Att kaffet var ett ”syndastraff” var kanske en tanke, som uppstod hos Mårtensdotter själv. Att djävulen omformat en av sina klor till kam, som han avsiktligt lade ut i ödemarken, för att den skulle hittas av människorna. är kanske också en föreställning, som i sin speciella utformning rann upp i Mårtensdotters eget sinne, men allmänföreställningen om att ett samband mellan kammen och den onda andemakten hade hon måhända fått från annat håll, kanske från väckelse i Hacksjö i Vilhelmina där man hållit väckelserop mot ”en kam i håret, såvida den icke var av mässing, och knappar i en tröja av horn”.

Slutorden i Mårtensdoitters självbiografi ger intryck av en förening mellan å ena sidan fasthet och å andra sidan en befgynnelse till avspänning. Både i fråga om dop och beträffande nattvardsfirande synes man kunna konstatera, att Mårtensdotter genom åren sökte finna en ståndpunkt, som hon å ena sidan kunde försvara inför sitt känsliga samvete men som å andra sidan inte skulle medföra en total brytning med församlingens prästerskap och gudtjänstliv.

Trots Johan Ersson Froms och dennes meningsfränders dopvägran och lekmannadöpande på 1820-talet hade Mårtensdotter och hennes make låtit döpa sitt förstfödda barn, Brita Sophia, enligt den nya handboken. Det var år 1829. Detsamma hade gällt nästa barn, sonen Johan, född 1831. Men så kom de upprörda händelserna på hösten och förvintern 1837, då Mårtensdotter själv döpte gossen Mårten, demonstrerade på våldsamt sätt mot det av myndigheterna frambefallda tvångsdopet den 2 dec och slutligen lät det döpas för tredje gången, nämligen av Pehr Königsson, varvid det allaredan givna namnet Mårten utbyttes mot det nya namnet Nils. Märkligt nog kan man emellertid konstatera, att Mårtensdotter tillsammans med sin make lät anteckna sig såsom fadder vid ett dop, som förrättades enligt den nya handboken så snart efter dec. uppträdet som den 24 jan. 1838.

Detta överraskar i hög grad, eftersom vi känner till, att hon redan ett par år tidigare vägra att stå fadder i dylikt sammanhang. Och såsom dubbelt märkligt framstår den eftergift, som Mårtensdotter här vågade sig på, om man kommer ihåg, att hon endast två dagar tidigare, den 22 jan, hade mottagit den sista av de i biografin omnämnda uppenbarelserna, den som äntligen gav henne kraft att bränna det syndiga kaffet.

Gossen Mårten (Nils) avled redan den 15 juli 1838. Då väntade Mårtensdotter sitt fjärde barn. Detta - en gosse - föddes den 28 nov 1838 och fördes redan två dagar därefter till dop enligt den nya handboken, utan att myndigheterna måste ingripa. Men - sedan gjordes dopet om i hemmet efter den gamla handbokens ritual, och även denna gång företog man namnbyte på dopbarnet: det närmast föregående barnet hade först hetat Mårten men senare blivit kallad Nils - det nu födda gossebarnet anmäldes tvärtom vid det officiella dopet såsom Nils men fick strax därefter detta namn ändrat till Mårten.

Med tiden fick makarna ytterligare tre barn, men det förefaller, som om dessas dop och namngivning inte kom att föranleda några komplikationer. Sonen Anders föddes den 29 oktober 1841 och döptes följande dag. Dottern Sara föddes den 12 juli 1845 och blev döpt redan samma dag. Och sonen Nils slutligen, som föddes den 6 maj 1848, fick sitt dop tre dagar senare. Man kunde utan större olägenhet ge honom namnet Nils efter fadern, eftersom den tio år äldre brodern, som officiellt bar detta namn, tydligen ständigt nämndes med omdopets namn Mårten.

Mårtensdotter och hennes make Nils Johansson hade bägge varit regelbundna nattvardsgäster i kyrkan under 1830-talets tidigare år. 1830 infann de sig tre gånger till nattvarden, 1831 och 1832 vardera två gånger och åren 1833-1836 vardera tre gånger. För det upprörda året 1837 är nattvardsgång antecknat dels den 25 juni och dels den 27 augusti. Bägge dessa dagar och deras våldsamma uppträden är ju noggrant skildrade i självbiografin.

Den 25 juni kom Mårtensdotter ju inte så långt som till sakramentets mottagande - förhörsbokens anteckning innebär därför i realiteten endast en upplysning om att hon faktiskt infann sig i kyrkan för att begå nattvarden då och där. Den 27 augusti var den obeskrivligt stora dag, då hon äntligen - låt vara hemma hos prästen och inte i själva kyrkan - blev meddelad sakramentet enligt den gamla handbokens ritual. Det säger sig självt, att kyrkoherden Conrad Grönlund måste ha tvekat allvarligt, innan han tog det formellt oriktiga steget att nyttja den gamla handboken i stället för den nya. Men han måste ha känt ett gott samvetes vittnesbörd, när han omsider blev vittne till den tacksamma enskilda nattvardsgästernas ”tröst, styrka och oänderliga glädje”.

Det dröjde inte heller länge, förrän han gick in till domkapitlet med en direkt hemställan om tillstånd att understundom använda de äldre ritualen för dop och nattvard med hänsyn till somliga bland församlingsborna. Säkert blev han djupt besviken, då domkapitlet utan vidare avslog framställningen. Besviken måste också Mårtensdotter ha blivit, om hon fick kännedom om kyrkoherdens åtgärd och dennas negativa resultat.

Förmodligen kom hon aldrig mer i sin livstid att begå nattvarden tillsammans med församlingen i övrigt. Av husförhörsböckerna framgår visserligen, att hon blev kommunikant ytterligare tre gånger, nämligen en gång under 1858, en gång 1866 samt en gång 1871 (Nils Johansson, maken, var kommunikant åtminstone något oftare, närmare angivet en gång vartdera av åren 1858, 1866, 1867, 1870 och 1872). Men säkerligen var det i samtliga fall fråga om enskild nattvardsgång enligt den gamla handbokens ritual. Förmodligen var det Mårtensdotter, som åsyftades i protokollet vid Sorsele-visitationen den 4 juli 1869, där det heter i den 13:e paragrafen: ”Ingen utestängd från nattvardens bruk. En kvinna begår den enskilt efter gamla handboksritualen av betänkligheter mot den nya”.

Margreta Sophia Mårtensdotter avled den 31 maj 1883, nära 80 år gammal. Nils Johansson hade dött den 12 april 1882, och Mårtensdotter fick alltså framleva sitt sista levnadsår såsom änka. Liksom de övriga radikala Sorsele-läsarna hade hon redan långt dessförinnan mildrats i sin kritik mot de bestående kyrkliga förhållandena. Då kyrkoherde V. Vallberg år 1939 överlämnade kyrkoherde Gustaf Westerlunds ”avskriftsoriginal” av hennes självbiografiska anteckningar till Härnösands stiftsbibliotek, meddelade han skriftligen, att landsfiskalen J. G. Lindberg i Sorsele sagt sig ha hört Mårtensdotter samtala en gång med en gammal man om gemensamma ungdomsminnen från väckelsens stormiga år. De hade därvid uttryckt sig så: ”Nog va´ vi bra tokiga”.

På anteckning av Gustaf Westerlunds måg. Anteckningen lyder in extenso: ”Ovanskrifna Margareta Sophia Mårtensdotter levde ännu 1878, var blind och förklarade, att allt vad hon predikat om falsk lära, rynkor, kam, kaffe m. m. var idel bisaker och oviktiga ämnen, som högmod, kött och djävul inblåst i henne för att beröva henne huvudsaken, som var att tro på Kristus och varda funnen i honom. Hon bad alla om förlåtelse för sitt otidiga dömande”.