 Krutträsk |
Anders Nilssonav Barbro Fransson Anders Nilssons loge vid Hembygdsmuseet, Näset i Sorsele. Foto: B Fransson.
Anders Nilsson (1841-1925) var Mor Greta och Niccolaus sjunde barn. Anders delade inte moderns intresse för andliga frågor utan kom i stället att ägna sin kraft åt samhällsbygge och hantverk. Han var timmerman, snickare, smed och båtbyggare. Men han var också politiker som satt i Sorsele kyrkostämma och skolråd från 1898-01-06. Det var före Sverige fick allmän rösträtt så hans mandat kom sig av att han ägde ett hemman av en viss storlek. Det han är mest känd för, vid sidan av all byggnation, är att han engagerade sig i byggandet av vägen mellan Lycksele och Sorsele. De minnen som finns nedtecknade från bygget gjordes av Zetterberg (1953) som dessvärre var mer anekdotiskt än samhällspolitiskt intresserad. Jag kan bara beklaga att hans intresse var fokuserat på björnjägare och krutgubbar och inte på historien om de män och kvinnor som försökte utveckla landet i en tid när befolkningen höll på att gå under. SorselevägenDen första generationen i Krutträsk och Abmoberg hade bott och verkat i väglöst land. De förhållandena skulle vara för handen ända tills 1879–1884 när väg mellan Sorsele och Lycksele byggdes. När Kungl. Maj:t ansökte om statsbidrag motiverades vägen med de problem man haft med att undsätta befolkningen under nödåren 1867-1868. Kungl. Maj:ts Befallningshafvande dvs. landshövdingen i Västerbotten framhöll för de styrande i Stockholm om kommunikationsförhållandena i Västerbotten åren 1866–1870 ”Från Dorotea, Stensele och Sorsele lappmarks socknar samt från Tärna och Mala kapellförsamlingar med en folkmängd af 6,276 personer samt ett sannnanlagdt område af omkring 140 qvadratmil saknas ännu körbara sommarvägar till närgränsande församlingar, dit sådana finnas. Person- och varutrafiken till och från berörda församlingar sker sålunda ännu genom omvexlande gång, rodd och klöfjande. Huru hämmande detta skall vara för kommunikationen och en verksammare beröring mellan ifrågavarande församlingar och andra orter kan lätt tänkas; och ådagalägges bland annat deraf, att under de svåra nödåren, då spanmål och mjöl under sommaren måste såsom nödhjelpsbidrag sändas från kustorterna till dessa aflägsna bygder, tansportkostnaden understundom uppgick till 3 It:dr pr 20 skalp, och till och med någongång derutöfver. Vinterväghållningen, bestående af plogning, skottning och, vid snöförets upphörande på våren, äfven af vägens uppbrytning, verkställes af så kallade ploglag, bildade af de intill vägarne närmast boende hemmansegare, livilka ploglag för sitt ifrågavarande besvär uppbära ersättning, som i de flesta socknar och härad å nedre landet uppgår till 300 r:dr pr mil.” ( ur Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser. Åren 1866–1870. Vesterbottens län s. 11–12.) Det kan tyckas märkligt att landshövdingen motiverade behovet av väg med att det var ”dyrt” att skicka hjälpsändningar under nödåren 1867–1868. Det är väl känt att endast en liten del av den hjälp som skickades till befolkningen i Sorsele kom fram. Hjälpsändningarna bl.a. från Storbritannien och Frankrike stannade i hamnarna vid kusten. Många inlandsbor svalt ihjäl eller fick obotliga skador av hungersnöden. Man berättar fortfarande (Bergström, 2017) att 1867 låg snön tjock och isarna hade inte smält vid midsommartid. Mor Greta, Anders Nilssons mor ska ha upprörts över de fattiga, hungriga och desperata människor som drog runt efter stigarna tiggandes och letandes efter något att äta. Det var motivet till Anders Nilssons engagemang i byggandet av vägen. Sedan statsbidrag beviljats tog en grupp män på sig uppgiften att vara arbetsledare och stå den ekonomiska risken för var sina sträckor (Zetterberg, H, "När landsvägen till Sorsele byggdes", Vbm skrift 1953). Varje arbetsledare hade män och kvinnor anställda som med "handkraft" svarade för jobbet. Så äras de som äras bör; det var Anders Nilsson samt hemmansägarna Jonas Persson i Sandsjön, Gustaf Ersson i Kraddsele, nämndemannen och landstingsmannen Gustaf Öhrnell i Örnäs, nämndemannen Johan Olof Alenius i Blattnicksele och kronojägaren Jöns Åslin i Jönsarbo som tog risken och ledde jobbet. Anders Nilsson var 38 år när arbetet påbörjades och det pågick i 5 år. Hans referens för jobbet han tagit på sig kom förmodligen från vägar han sett i Umeå där han varit. Vid utvärdering menar Zetterberg (1953) att bygget gett ett överskott. Det blev till och med så mycket medel över av statsbidraget, att en bro kunde byggas över Vindelälven i Sorsele (bron mellan Holmen och Backen) i stället för som föreslagits att endast ha en färja. Sorseleborna kan därför tacka de sex arbetsledarna för deras effektiva "management" och alla de namnlösa arbetare som slet för 1,20 resp. 1,60 per dag. Det var de som möjliggjorde byggandet av en bro. Vägen till Sorsele kom i grunden att förändra livet i Sorsele. Från och med 1884 kunde befolkningen i centrala Sorsele undsättas vid nödsituationer. Enligt Ågren (1996) kom den första bilen till Sorsele 1916 och turbil mellan Sorsele och Storuman inrättades enligt samme uppgiftslämnare 1920 eller 1921. Sedan skulle det ta många år, 50 år närmare bestämt, innan Krutträsk och Abmoberg fick en väg som man kunde köra buss eller bil på. Arbetsledare vid husbyggen
August och Sara Anderssons Västerbottensgård i Krutträsk. På bilden barnbarnet Gun (gift Nygren), sonen Sigvard Boltenius samt döttrarna Signe (gift Fransson) och Agnes (gift Fransson-Högbom). Foto: Okänd. Anders Nilsson byggde själv eller var arbetsledare för många Västerbottensgårdar. Men av de tre vackra Västerbottensgårdar som fanns i Krutträsk finns bara resterna av en gård kvar, den som Anders (ev. Nicke) byggde åt Harald och Betty Nilsson. Den gården ägs nu av Anders och Mona-Lisa Grundström. Att Västerbottensgårdarna revs under 1930-1950-talet har, efter vad ägarna till husen uppgett för mig, sin grund i den tidens lånebestämmelser. För att få statliga lån till att installera vatten och avlopp var man skyldig att riva det gamla huset. Om denna tolkning av lånebestämmelserna var ett "lokalt påhitt" eller verkligen fanns i bostadsmyndigheternas bestämmelser har inte kunnat verifieras. Men det förefaller som om de lokala myndigheterna i vart fall trodde att man med dessa åtgärder skulle eliminera tbc som var den tidens folksjukdom. Vi känner igen det sanitära argumentet, det återkommer några decennier senare när våra stadskärnor rivs. Också då väger det sanitära motivet tungt (vid sidan av framkomlighet). Så det sanitära motivet fick ursäkta att Anders Nilsson bostadsskatt blev spisved under senare delen av 40-talet. Många sörjde att Västerbottensgården som Sara och August hade försvann. En återkommande kommentar under min uppväxt var "jo, man kunde bygga förr". "Halvhusen" eller "Spånlådorna" som många kallade funktionalisternas skapelser var (är) inte i allas smak. Men man fann sig för man behövde vatten och avlopp. Särskilt för kvinnorna hägrade möjligheten att få wc, badrum och tvättstuga. Att tvätta kläder och linne åt stora familjer vid sjön vinter och sommar var både betungande och hälsovådligt. Den verkliga utmaningen var dessutom att hålla familjen ren under vintern. Men man värmde vatten i ladugården och barn och vuxna badade i tunnor. Vår, sommar och höst sköttes personlig hygien vid sjön (man blev goda simmare i Krutträsk). Kravet på rivning mötte därför inget motstånd från kvinnorna. Att husen skulle ha kunnat moderniseras kom först på 60-70-talet upp som handlingsalternativ. Journalisten och författaren Ludvig (Ludde) Nordström var en av dem som drev på rivning av allt gammalt. I debattboken Lort-Sverige som utkom 1939 refererar han ett möte med en provinsialläkare i Västerbotten. "Och min första fråga, när jag sitter i en doktorsbostad långt uppe i landet, på en höjd som överblickar en majestätisk dal, i vars botten en kraftig älv forsar fram, rör helt naturligt denna bebyggelsens grundkaraktär och nutida tillstånd, naturligtvis främst ur hygienisk synpunkt. - Man kan säga, att dessa bostäder icke är dåliga. Dom är gammelmodiga, men solida, blir doktorns svar. - Vill man kanske rentav bibehålla dom, som dom är? - Nej det vill man rakt inte. Man vill modernisera. - Och varför? - Ja, hur det är, så passar dom ju mindre och mindre för moderna förhållanden." Ironin i myndigheternas tolkning av lånebestämmelserna var att tuberkulos som man försökte eliminera det sprids genom luften från människa till människa. Den som har tbc i lungorna och tuberkelbakterier i sina upphostningar kan sprida bakterierna. Om en person med lung-tbc som har tuberkelbakterier i sina upphostningar hostar eller nyser sprids små droppar som innehåller tuberkelbakterier. Dropparna håller sig svävande i luften en stund och kan då andas in av andra personer som får ner dem i lungorna. När dropparna landat på golvet binder de sig med damm eller golvytan och är inte längre smittsamma. Man riskerar alltså inte att bli smittad genom att vara i ett rum där en tbc-sjuk tidigare har vistats. Så åtgärden "rivningstvång" var helt verkningslös. Tilläggas bör att ingen i August Anderssons familj var drabbad av tbc, varken före eller efter att Västerbottensgården revs. Hur gick det då? Fick man modern utrustning som vattenklosett, badrum, vatten och avlopp. Nej! När Sara och August skulle gräva befanns att vägen till huset (700 m lång) inte var tillräckligt stabil för de maskiner som skulle borra brunn och gräva avlopp. Först på 1990-talet byggdes en väg som klarade belastning av brunnsborrningsutrustning och grävskopor. Men då hade August och Sara varit döda i 30 år och huset stått tomt i 20 år.
Halva Västerbottensgården hos August och Sara Andersson är riven och ett nytt hus byggt (bilden från 1950). Foto: Vbm databas där Nilsson felaktigt anges som ägare till detta hus. Foto VBM. En del av Anders Nilssons husskatt finns kvar bl.a. den loge som han timrat åt August och Sara Nilsson som såldes av Johan Fransson till kommunen står vid Hembygdsmuseet, Näset i Sorsele (se bild längst upp på sidan). Anders Nilsson en möbelsnickare med drag av ShakerNär Anders Nilssons tillverkade möbler var han sparsmakad. Hans stil känns tidlös med ren design och avvägd form. Eftersom han verkade under en period när man fick tillgång till redskap av allt bättre kvalitet (han var född 1841 och avled 1925) återspeglas detta i de möbler som finns kvar. Till museet i Sorsele har en vagga och en skolbänk som Anders Nilsson tillverkat donerats av fam. Bilare resp. barnbarnen till A Nilsson.
Vagga tillverkad av Anders Nilsson. Målning av senare generationer. Foto: Gunnarsson, E . 
Skolbänk tillverkad i slutet av 1800-talet av Anders Nilsson för den skola som startades i bagarstugan i Krutträsk. Skolan var igång mellan slutet av 1800-talet och 1922. Sskolbänken är nu donerad till Sorsele hembygdsgård. Bild: A Stenkula 2017. Andra möbler som Anders Nilsson tillverkat finns bevarade hos privatpersoner. Här visar vi ett urval. Anders Nilssons "kánntór"Anders Nilsson lät aldrig smycka skåpen med måleri. I stället gjorde han en "utskärning" i träet längs upp. Detta "praktskåp" var ursprunglig placerat väggfast i köket i Västerbottensgården hos sonen Johan August Andersson och Sara. Inne i skåpet var pinnar uppsatta där mjölk- och gräddtråg hängdes. När hushållet övergick till porslin sattes hyllor in någon gång på 1910-talet. Tyvärr är dörrarna i skåpet skadade, de hade använts till att rensa fisk på! Målningen är original. Detta skåp dateras till 1890-talet. Flera skåp med liknande utsmyckning finns enligt uppgift i kommunen (?) bl.a. en hörnversion.
Foto: Anders Nilssons "kánntór". Foto: B Fransson 2007. Från 1890-talet kommer denna barnsäng/utdragssoffa. Foto: B Fransson 2007. 
Foto: Barnsäng (liten soffa) Foto: B Fransson 2007. 
De bord som finns kvar efter Anders Nilsson har alla samma höjd och bredd. De kan därmed ställas samman till långbord (vilket gjordes vid bröllop och gravöl). Ovan matbord / bakbord (uppgifter om tillverkningstid saknas). Foto B Fransson, 2007.
Köksmöbel - troligen 1910-tal. Målningarna är av långt senare datum. Foto B. Fransson, 2007. Källor Bergström, J (2017) Nils Bergströms minnen berättade för sonen 2017. Inlägg på Facebook av J. Bergström, …du vet du är från Sorsele om. Bidrag till Sveriges officiella statistik. Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser. Åren 1866–1870. Vesterbottens län. Zetterberg, Hilmar (1953) "När landsvägen till Sorsele byggdes", Vbm skrift 1953. Ågren, Kurt (1996) Från kåtaplats till stationssamhälle, Umeå. ISBN 91-630-4741-1. |
